SIMULATING A SYSTEM : Using video games as tools to promote self-directed learning

As a response to finding innovative ways of using games as tools for learning we explore the design process of creating a game system meant to promote self-directed learning. This thesis explores what design pillars a game system needs to follow when making a game that is meant to promote self-directed learning through reflection on cause and effect relations. We use a theoretical framework based on procedural rhetoric and self-directed learning in video games to inform our design process when creating an eco-adapted game system that provides experimentation opportunities. We adapt an ecosystem as a simulated real life context for our game environment and identify the major design pillars that video games looking to promote self-directed learning needs to consist of. The major pillars we found most important were; 1, activate participation, to engage the player by allowing them to experiment with different perspectives and the game state. 2, avoid correlating rhetorical arguments, to not influence players as they set their own goals when playing in an informal setting. 3, provide observational clarity, to let players learn how the actions they perform affect the actors and events in the game system. 4, enable trial and error, to give players time to explore multiple approaches in a safe environment where they can fail and try again without penalties. This thesis focuses primarily on the design process and documentation around the creation of a game system that adapts self-directed learning principles as a central design directive. In our design documentation we provide an open discussion of our design process around the decisions, findings, and implementations that make our simulation. Som ett svar på att hitta innovativa sätt att använda spel som verktyg för lärande undersöker vi designprocessen för skapandet av ett spelsystem som är avsett att främja självstyrd inlärning. Denna uppsats undersöker vilka designpelare ett spelsystem behöver följa när man skapar ett spel som är avsett att främja självstyrd inlärning genom reflektion över orsaks- och påverkansrelationer. Vi använder ett teoretisk ramverk baserat på procedurell retorik och självstyrd inlärning i datorspel för att informera vår designprocess när vi skapar ett eko-adapterat spelsystem som ger experimenteringsmöjligheter. Vi anpassar ett ekosystem som en simulerad verklig omgivning till vår spelmiljö och identifierar viktiga designpelare som datorspel som vill främja självstyrd inlärning behöver bestå av. De huvudsakliga pelarna som vi fann viktigast är; 1, aktivera deltagande, för att engagera spelarna genom att låta dem experimentera med olika perspektiv och spelets tillstånd. 2, undvik korrelerande retoriska argument, för att inte påverka spelarna när de sätter sina egna mål medan de spelar i en informell miljö. 3, ge observationsklarhet, så att spelarna lär sig hur handlingarna de utför påverkar aktörerna och händelserna i spelsystemet. 4, möjliggör försök och misstag, för att ge spelarna tid att utforska flera tillvägagångssätt i en säker miljö där de kan misslyckas och försöka igen utan straff. Denna uppsats fokuserar främst på designprocessen och dokumentationen kring skapandet av ett spelsystem som tillämpar självstyrda inlärningsprinciper som ett centralt designdirektiv. I vår designdokumentation ger vi en öppen diskussion om vår designprocess kring de beslut, resultat och implementeringar som utgör vår simulering.