En rättsosäker ändpunkt ‒ om åklagarens beslutsbefogenheter vid avslutandet av förundersökningen

A suspect has no opportunity by Swedish law to be considered as finally crossed out or acquitted from a suspicion of crime before prosecution. Until prosecution the proceedings are in essence totally inquisitorial, which requires high legal security. This thesis aims to, by a legal dogmatic method, examine the prosecutor’s legal instruments of terminating an investigation. Furthermore, these legal instruments are discussed from the perspectives of efficiency and legal security. The thesis also notices a recent judgement from the European Courts of Human Rights regarding the principal of ne bis in idem in criminal proceedings and discusses the judgement’s eventual relevance for the Swedish legal application. The thesis criticizes parts of the Swedish code of procedure’s regulation of the prosecutor’s authorities in decisions regarding the termination of the investigation. The legal security is being threatened due to a regulative imbalance between the parties. As part of a solution, the thesis propose that the suspect and the eventual victim share the latter’s secondary right to continue the legal process. Furthermore, the thesis states by the recent judgement the need of further investigation regarding the authorities of Swedish prosecutors compatibility with the principle of ne bis in idem.Enligt svensk rätt har den misstänkte inte någon möjlighet att bli betraktad som slutligt avförd eller friad från en brottsmisstanke innan åklagaren har väckt åtal. Till dess är brottmålsprocessen i princip helt inkvisitorisk, vilket ställer höga krav på rättssäkerheten. Avsikten med uppsatsen är att genom rättsdogmatisk metod granska de rättsliga medel som åklagaren har till sitt förfogande för att avsluta en förundersökning, samt föra en diskussion kring medlens lämplighet utifrån perspektiv om effektivitet och rättssäkerhet. Uppsatsen behandlar även en ny dom från Europadomstolen angående principen om ne bis in idem i brottmål, samt diskuterar domens eventuella relevans för det svenska rättsläget. Uppsatsen kritiserar delar av rättegångsbalkens reglering av åklagarens beslutsbefogenheter kring förundersökningens avslutande, då dessa delar påvisar en regulativ obalans som hotar den materiella rättssäkerheten. Därför föreslås, i syfte att utjämna nämnda obalans, att den misstänkte och målsäganden ska dela på den senares subsidiära rätt att föra processen vidare. Utifrån Europadomstolens dom konstateras ett behov finnas av ytterligare utredning kring ifall svenska åklagares befogenheter är förenliga med principen om ne bis in idem