Mot en humanare häktningsreglering? - En rättsvetenskaplig analys av SOU 2016:52

Detention and restrictions are the most coercive measures that can affect the suspect. It is considered necessary that the prosecutor during preliminary investigation and criminal trial procedure can use coercive measures to solve crimes. Here emerges a tension between the state´s opportunities to effective criminal investigation and the individual’s requirements that coercive measures are not applied or prolonged unnecessarily. The purpose of this thesis is to examine the actual application of pre-trial detention conditions. Considering this intent, the national and international criticism are being addressed and a presentation is given of the amendments that aims at shortening remand periods and fevering restrictions. In the end an analysis will be made based on how the changes in the latest report can strengthen law and order in the proceedings. For a longer period, Sweden have had problems with long detention times and extensive restrictions. Criticism has been directed from both national and international view against the lack of time limit for detention and the prosecutor’s exclusive right to inform restrictions. Today it´s not possible for the general courts to relate to a maximum time in law when deciding in remand hearings. They can only consider the principle of proportionality. The hearings are relatively routine and there are no demands on the prosecutor to present a timetable, which have led to that courts in greater extent have relied on the prosecutor’s version and decided to detain. There are four big changes introduced in the government inquiry: a maximum time limit for detention, the abolition of the mandatory rule, the prosecutor’s duty to disclose a timetable and restriction decisions on the courts. The prosecutor must show the risk of collision for each restriction. This is a way forward to strengthen the rule of law for the individual.Häktning och restriktioner anses vara de mest ingripande personella tvångsmedel som kan användas mot den misstänkte. Det anses nödvändigt att åklagaren under förundersökning och brottmålsprocessen kan använda sig av straffprocessuella tvångsmedel för att lösa brott. Här skapas en spänning mellan statens möjligheter till effektiv brottsutredning och den enskildes krav på att tvångsåtgärder inte tillämpas eller förlängs i onödan. Syftet med denna uppsats är att undersöka dagens tillämpning av häktningsbestämmelserna. Mot bakgrund av detta ändamål ska den nationella och internationella kritiken behandlas samt en redovisning ske av förslagen som siktar mot kortare häktningstider och färre restriktioner. Slutligen kommer en framåtblickande analys att göras utifrån hur ändringarna i den senaste utredningen kan stärka rättssäkerheten i processen. Under en lång tid har vi i Sverige haft problem med långa häktningstider och omfattande restriktioner. Kritik har riktats från nationellt och internationellt håll mot att vi saknar en bortre tidsgräns för frihetsberövandet och åklagarnas exklusiva ensamrätt att meddela restriktioner. Domstolarna har ingen tidsgräns i lag att förhålla sig till vid häktningsförhandlingar, utan ska endast beakta proportionalitetsprincipen. Förhandlingarna är relativt rutinartade och krav uppställs inte på åklagaren att redovisa tidsplan, vilket lett till att domstolarna i större utsträckning litat på åklagarens framställning och valt att häkta. Det introduceras fyra stora förändringar i betänkandet: en bortre tidsgräns för häktning, avskaffandet av den obligatoriska regeln, åklagarens skyldighet att redovisa tidsplan, och restriktionsbeslut av domstolarna. Åklagarna kommer var tvungna att visa på hur kollisionsrisk föreligger för varje inskränkning. Detta i ett led att stärka rättssäkerheten för den enskilde