Vi måste prata. En bevisvärderingsstudie i hur tillämpning av förklaringsbördan påverkar den tilltalade

Med hjälp av den rättsdogmatiska metoden kan det konstateras att en tilltalad är skyddad av den s.k. oskyldighetspresumtionen. Det innebär att bevisbördan ligger hos åklagaren och att den tilltalade ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen är bevisad. Den tilltalade har därmed en rätt att vara tyst under hela förfarandet. Den tilltalades tystnad, lögner och icke trovärdiga förklaringar får alltså inte trots att det råder fri bevisvärdering i Sverige utan vidare användas som bevis mot den tilltalade. Den tilltalade kan trots detta genom att åläggas en så kallad förklaringsbörda krävas förklara sig kring olika omständigheter. Misslyckas den tilltalade att uppfylla denna förklaringsbörda riskerar det leda till fällande dom. I enlighet med Europadomstolen praxis tyder prejudicerande fall från Högsta domstolen på att det finns utrymme att tillämpa en förklaringsbörda innan åklagarens uppfyllt beviskravet. Det centrala är huruvida det finns en situation som uppenbarligen kräver en förklaring. Vägledningen är vag och i de analyserade fallen framgår att förklaringsbördan tolkats och tillämpats på olika sätt av svenska underrätter. Det väcker frågan om det utrymme domstolarna har att tillämpa förklaringsbördan kan strida mot oskyldighetspresumtionen och innebära problem för den tilltalade ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Med hjälp av användandet av ett exempelfall och den bayesianska sannolikhetsteorin visas hur underrätternas tillämpning av förklaringsbördan på olika sätt kan påverka den tilltalades utsikter i processen. Förklaringsbördans rättsliga tillämpningsutrymme har lett till att vissa underrätter tagit den tilltalades tystnad, lögner och icke trovärdiga förklaringar i beaktning innan åklagaren uppfyllt beviskravet och sannolikheten för den tilltalades skuld har därmed ökat. Ett sådant förfarande kan vara förenligt med rättssäkerheten om den tilltalades tystnad, lögner och icke trovärdiga förklaringar inte bedöms vara ett bevisfaktum med beviskraft i sig. Även den varierande tillämpningen hos domstolarna kan negativt påverka den tilltalades rättssäkerhet.By studying the current legal situation using mainly the traditional legal method, it can be established that the presumption of innocence protects the defendant. That means the defendant should be considered innocent until proven guilty, that the burden of proof lies with the prosecution and that the defendant has a right to remain silent throughout the criminal procedure. If the defendant remains silent, lies, or presents non-credible explanations, it can, therefore, even though the evaluation of evidence is free, not be used as evidence against the defendant in court. The defendant may, however, be imposed a so-called burden of explanation, requiring the defendant to explain him or herself. If the defendant fails to fulfill the burden of explanation, he or she risks conviction. Per the practice of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR), recent cases from the Swedish Supreme Court indicate that it is possible to let the burden of explanation be taken into account before the prosecutor has fulfilled the evidentiary requirement. The importance lies in whether there is an evidential situation against the defendant that calls for an explanation. In the cases analyzed in this essay, it appears the meaning of calls for has been interpreted in various ways by the Swedish lower courts. It raises the question of whether the court’s room of interpretation regarding the appliance of the burden of explanation may interfere with the presumption of innocence and the rule of law. By using an “exemplifying case” and a Bayesian theory of probability, it shows how different ways to interpret the burden of explanation affects the outlook for the defendant in the criminal procedure. The fact that the defendant remains silent, lies, or gives non-credible explanations can be taken into account before the prosecutor has fulfilled the evidentiary requirement and thereby increase the likelihood that the defendant is guilty. Such a procedure is consistent with the presumption of innocence and the right to remain silent. However, if the defendant’s silence, lies or non-credible explanations is treated as a matter of evidence in itself, it may interfere with the presumption of innocence and the right to remain silent. Also, the fact that the interpretation of how the burden of explanation should be applied differs between the courts can interfere with the rule of law