Bevisvärdering av muntliga utsagor i brottmålsprocessen

Bevisvärderingen av muntliga utsagor spelar ofta en mycket central roll när rätten skall avkunna dom i brottmålsprocessen. Eftersom rätten enligt rättegångsbalken skall använda sig av s.k. fri bevisvärdering så ställs det stora krav på de enskilda ledamöternas kompetens och kunskapsnivå. Rättens överväganden kommer nämligen inte bara att beakta juridiska spörsmål, utan de kommer även baserat på övrig bevisning behöva göra bedömningar utav såväl utsagans tillförlitlighet som vittnets trovärdighet. I anledning härav måste rätten ha en grundläggande kännedom om hur man genomför en s.k. utsageanalys. För att genomföra en utsageanalys på ett korrekt sätt måste rätten även ha en grundläggande kännedom om hur människans sinnen fungerar, samt ha grundläggande kännedom inom den beteendevetenskapliga forskningen. Detta anser jag vara en nödvändighet för att alls kunna avgöra om åklagaren verkligen har uppfyllt sin bevisbörda och därigenom uppnått det i praxis fastslagna beviskravet ''bortom rimligt tvivel''. En muntlig utsagas tillförlitlighet är inte enbart beroende av huruvida förhörspersonen talar sanning eller ej. Felkällorna som rätten måste beakta vid bevisvärderingen av en muntlig utsaga är betydligt fler. En utsaga kan vara missvisande eller inkorrekt eftersom förhörspersonens iakttagelser p.g.a. varierande anledningar har varit otydliga eller direkt felaktiga. Även förhörspersons minnesbild påverkar vid bedömningen om den mutliga utsagans tillförlitlighet. Minnesbilder är nämligen inte konstanta, utan de förändrats mer eller mindre beroende på hur lång tid som förflutit sedan iakttagelsen. Mina rättfallsanalyser genomfördes primärt för att avgöra hur rätten går tillväga när de värderar de muntliga utsagorna, och om de följer de riktlinjer som fastslagits i doktrinen. Men rättsfallsanalyserna genomfördes även med fokus på hur rätten bedömer de utsagor som lämnats av poliser respektive väktare. Vad jag kom fram till var att rätten ofta slarvar med sina utsageanalyser, samt att de sannolikt har för dålig kännedom om den vittnespsykologiska forskningen. Detta leder dels till att slutsatserna ofta präglas av subjektivitet istället för objektivitet, och dels till att dessa slutsatser ofta kommer att baseras på direkt felaktiga premisser. Avseende hur poliser och väktares muntliga utsagor bedöms är det inte helt lätt att svara med absolut säkerhet. Jag kan utifrån mina rättsfallsanalyser dock göra mer eller mindre välgrundade spekulationer. Det jag kom fram till var att det verkar finnes en medveten alternativt omedveten vinkling vid när rätten analyserar väktares och polisers utsagor. En och samma omständighet ges ofta olika innebörd beroende på vem som är förhörsperson, något som i sin tur leder till en ojämlik bevisvärdering