Bevisrättens plikter och förbud

Den svenska bevisrätten är präglad av dess grundläggande princip om fri bevisprövning samt utredningsintresset d v s strävan efter domslut som i största möjliga mån stämmer överens med den materiella sanningen. I syfte att främja domstolarnas tillgång till ett så omfattande och rättvisande pro-cessmaterial som möjligt har vittnes-, editions- och exhibitionsplikterna in-förts. Dessutom åvilar parterna i processen, undantaget den tilltalade, samt vittnen en sanningsplikt, vilken även innebär en plikt att aktivt bidra till utredningen. Det finns emellertid intressen som efter en avvägning har ansetts böra ges företräde framför utredningsintresset. Sådana intressen är exempelvis sekretessintresset avseende yrkeshemligheter och till vissa yrkes- och persongrupper anförtrodda uppgifter, den brottsmisstänktes rätt att inte belasta sig själv, relationen mellan nära anhöriga samt skyddet för den privata sfären. I dessa fall har s k bevisförbud införts i RB. Dessa förbud avser antingen upp-giften som sådan eller informationskällan. Mot bakgrund av principen om fri bevisprövning skall bevisförbuden tillämpas restriktivt. De svenska domstolarna förefaller emellertid vara obenägna att förbjuda an-vändningen av bevisning som har anskaffats eller upptagits i strid med ett bevisförbud. Däremot torde ett direkt kringgående av bevisförbuden inte tillåtas. Ytterligare en inskränkning av den fria bevisprövningen är principen om det bästa bevismedlet. Denna princip innebär emellertid endast att det bästa fö-religgande beviset skall användas och förbjuder inte anskaffandet eller upp-tagandet av viss bevisning. Under åren har även processekonomiska övervä-ganden givits allt större inflytande i bevisrätten. I RB återfinns således be-stämmelser som syftar till att förhindra att processerna betungas av onödigt material samt medger att ett något sämre bevis företes när det inte är eko-miskt försvarbart att kräva ett bättre. Vid dessa överväganden måste dock försiktighet iakttas så att inte rättssäkerheten hotas. Anskaffningen av bevisning åvilar i enlighet med dispositionsprincipen och den ackusatoriska principen huvudsakligen parterna. I dispositiva mål är det dessutom huvudsakligen parterna som avgör vilken bevisning som skall fö-ras in i processen. Det står även parterna fritt att genom avtal om exempelvis editionsplikt tillse att bevisning förebringas rätten. I enlighet med disposi-tionsprincipen torde parterna också ha rätt att genom avtal förbjuda använd-ningen av viss bevisning. EMRK innehåller ingen direkt reglering av bevisrätten, utan denna anses va-ra en nationell angelägenhet. Däremot har det grundläggande kravet på en rättvis rättegång och de däri innefattade kraven på parternas jämställdhet och kontradiktion ansetts tillämpliga även på bevisrättsliga frågor. Den svenska bevisrätten förefaller vara förenlig med EMRKs krav härvid