När tala är silver och tiga är dumt - Om de förklaringsbördor som åläggs tilltalade i brottmål och deras förenlighet med oskyldighetspresumtionen och rätten till tystnad

Enligt artikel 6 Europakonventionen har varje person som befinner sig under en medlemsstats jurisdiktion rätt till en rättvis rättegång. Till de rättigheter som härvidlag följer hör bland annat oskyldighetspresumtionen, innebärande att varje person som står anklagad för brott tillförsäkras att bli betraktad som oskyldig fram till att vederbörandes skuld lagligen fastställts. En förutsättning för oskyldighetspresumtionens genomslag är att åklagaren bär bevisbördan, vilket medför en rätt för den tilltalade att förhålla sig passiv i ett straffrättsligt förfarande. Trots dessa rättsliga utgångspunkter har emellertid så kallade förklaringsbördor tillämpats i praxis, vilket innebär att den tilltalade åläggs att förklara sig, varpå ovilja eller oförmåga att lämna en förklaring läggs den tilltalade till last i bevishänseende. Domstolarnas tillmätande av negativ bevisverkan har de facto stöd i den fria bevisvärderingens princip enligt 35 kap. 1 § RB och i bevisvärderingsregeln stadgad i 35 kap. 4 § RB enligt vilken domstolarna har att pröva bevisverkan av den tilltalades underlåtenhet. I den juridiska litteraturen har det däremot riktats stark kritik mot en förklaringsbördetillämpning då bördan ansetts kunna verka som bevislättnad för åklagaren och innebära en otillåten bevisbördeomkastning. Kritiken har fått stöd av Europadomstolen, vilken i John Murray mot Förenade kungariket fastslog att den tilltalades tystnad endast får betraktas som ett skuldindicium då det redan föreligger starka bevis mot vederbörande, samt i Krumpholz mot Österrike där domstolen fastställde att åläggande av förklaringsbördor vid svag åklagarbevisning innebär en bevisbördeomkastning i strid med oskyldighetspresumtionen. Beroende på vilken bevisstyrka i åklagarbevisningen som domstolarna kräver innan de ålägger den tilltalade en förklaringsbörda, och vilken bevisverkan dess bemötande tillmäts, kan tillämpningen således eventuellt strida mot oskyldighetspresumtionen, rätten till tystnad eller bådadera. Framställningen har med denna utgångspunkt ifrågasatt Högsta domstolens avgöranden i NJA 1982 s. 164, NJA 2013 s. 931 och NJA 2015 s. 702, vari författaren ansåg bedömningen i NJA 2013 s. 931 kunna strida mot oskyldighetspresumtionen och rätten till tystnad.Article 6 of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (European Convention) guarantees every person charged with a criminal offence under the jurisdiction of a Member State the right to a fair trial. Thereby, for a trial to be considered fair, certain general requirements need to be considered. Essential elements in this matter are the presumption of innocence, the fact that the prosecution should bear the burden of proof, and the right to silence. However, the right to silence is not an absolute right, which the case of John Murray v. The United Kingdom confirms. According to the case, a trial judge is entitled to draw an adverse inference from an accused persons silence in situations which clearly call for an explanation. Furthermore, the case of Krumpholz v. Austria declares that if a court would draw adverse inference from an accused person’s failure to provide an explanation in a situation where there is no evidence giving any indication as to identify the perpetrator, the burden of proof shifts on to the accused person and thereby violates the right to silence and the presumption of innocence. In sum, the question of a possible violation of Article 6 needs to be determined in the light of all the circumstances of the case. As to the Swedish domestic courts, it has in a similarly way occasionally obliged persons charged with criminal offences to provide an explanation for the prosecution’s evidence, whereupon it has drawn adverse inference from the accused person’s unwillingness or failure to provide an explanation. This thesis analyses when such procedure is allowed under current Swedish law, and if it is in compliance with the mentioned procedure safeguards guaranteed by the right to a fair trial in Article 6 of the European Convention. The cases which have been analysed are NJA 1982 s. 164, NJA 2013 s. 931 and NJA 2015 s. 702. The writer of the thesis found that the case of NJA 2013 s. 931 possibly violated the presumption of innocence and the right to silence