Arbetsgivarens respektive Försäkringskassans skyldigheter för arbetslivsinriktad rehabilitering : en rättsvetenskaplig studie

Syftet med denna uppsats är att kartlägga arbetsgivarens respektive Försäkringskassans ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering, genom lagtext, föreskrifter, domstolspraxis och doktrin. I den arbetslivsinriktade rehabiliteringen finns det tre huvudaktörer: arbetsgivaren, Försäkringskassan och arbetstagaren. Arbetsgivaren har en rehabiliteringsskyldighet gentemot sina anställda, enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring. I rehabiliteringsansvaret ingår sedan 1992 att arbetsgivaren ska genomföra en rehabiliteringsutredning när den anställde varit helt eller delvis borta från arbetet under en tid. Arbetsgivaren har även ett ansvar för arbetsanpassning av t.ex. arbetsuppgifter, för att på så sätt möjliggöra för arbetstagaren att kunna fortsätta sitt arbete trots eventuell nedsatt arbetsförmåga. Utredningen ska sedan lämnas till Försäkringskassan inom åtta veckor. Utifrån arbetsgivarens rehabiliteringsutredning ska Försäkringskassan sedan upprätta en rehabiliteringsplan. Ändamålet med planen är att den försäkrade ska få den rehabilitering som behövs för att denne ska kunna återgå till arbetet så snabbt som möjligt. I de fall där det finns behov ska Försäkringskassan även kalla den försäkrade till ett avstämningsmöte, för att så snart som möjligt fånga upp den försäkrades möjlighet att återgå till arbete och vilket behov den försäkrades har av stöd i den processen. De olika typer av rehabiliteringsåtgärder som kan bli aktuella är främst arbetsträning och utbildning. Även arbetstagaren har ett rehabiliteringsansvar som går ut på att arbetstagaren aktivt måste delta i rehabiliteringsåtgärderna. Ansvars- och rollfördelningen mellan Försäkringskassan och arbetsgivaren är inte helt självklar utan det finns en inbakad problematik. Denna problematik tros bero på den otydlighet som finns mellan aktörernas ansvarsområden. I betänkandet SOU 2006:107 ger utredningen förslag på åtgärder för att tydliggöra lagarna och då också förtydliga ansvars- och rollfördelningen mellan aktörerna. Dessa förslag diskuteras vidare i uppsatsens avslutande kapitel.The purpose of this essay is to describe the Swedish legislation and examine court cases concerning employers’ and the Social insurance office’s (Försäkringskassan) responsibility for rehabilitation of employees. There are three main players in regards to work related rehabilitation: the employer, the Social insurance office, and the employee. The employer is mainly responsible for work related rehabilitation, which is prescribed in the Work Environment Act (Arbetsmiljölagen) and the National Insurance Act (Lagen om allmän försäkring). The employer’s responsibilities for work related rehabilitation include, since 1992, conducting a rehabilitation investigation of the sick employees. The investigation shall lay the groundwork for the necessary steps to be taken at the workplace to insure that the employee can return to work. The employer also has a responsibility to modify work tasks to the individual employee insuring that the employee can continue to work even if the employee’s work capacity is reduced due to injury or disease. The rehabilitation investigation done by the employer must be turned over to the Social insurance office within eight weeks. The Social insurance office then makes a rehabilitation plan based on the investigation. The purpose of the plan is to insure the employee receives the rehabilitation that he/she needs to be able to return to work as fast as possible. The Social insurance office must also meet the employee for a meeting (avstämningsmöte) if deemed necessary. The purpose of the meeting is to establish what the employee’s needs are in regards to his/her rehabilitation. The two types of rehabilitation methods most commonly used are work training and education. The employee also has a responsibility to actively take part in the rehabilitation process. How one should distribute responsibility and divide roles between the social insurance office and the employer is not entirely clear. Currently, there exists a conflict between the different players about how to do this due to the lack of clearly established responsibilities and roles as pertain to each party. The parliament is trying to create more defined legislation with a new report called SOU 2006:107, which they hope will help clarify the individual responsibilities of all parties involved. These proposals will be discussed further in the essay’s final chapter