Bevarande och restaurering av reproduktionsmiljöer för fisk i vattendrag : Små sötvatten som lek- och uppväxtmiljöer för kustfiskbestånd — försummad och hotad resurs? : Vård och restaurering av fiskförande småvatten - exempel från Österbottens kust och skärgård

Små sötvatten som lek- och uppväxtmiljöer för kustfiskbestånd— försummad och hotad resurs? År 1993 inleddes projektet Bevarande och förbättring av reproduktionsmiljöer för fisk i vattendrag som är ett samarbetsprojekt mellan Fiskeriverket och Naturvårdsverket och ett antal länsstyrelser med kustvatten. Målgrupper är bl a länsstyrelser, kommuner, vatten (vårds) förbund, sportfiske- och fiskevårdsområdesföreningar. Syftet är att belysa kustknutna söt- och anslutande brackvattens betydelse för kustfiskpopulationer samt hoten mot dessa miljöer genom att (1) definiera och beskriva sådana områden, (2) skatta deras betydelse, (3) belysa omfattning och karaktär på förekommande miljöstörningar samt (4) ange åtgärdsförslag för att skydda, återställa och/eller utveckla områdena i fråga. Projektet omfattar inte enbart vattendrag och deras mynningsområden i egenskap av lek- och uppväxtmiljöer, utan även deras betydelse som vandringsled till anslutande sjöliknande områden. De kunskaper som tas fram inom projektet kan naturligtvis även nyttjas för motsvarande miljöer i inlandsvatten. Allmänna kunskaper har sammanställts från litteraturen medan mer specifik information hämtats från olika länsstyrelser. För att begränsa arbetsinsatsen har insamlandet av uppgifter om dokumentation och förekomst av för projektet intressanta vattenmiljöer koncentrerats till sex län med skilda kusttyper (figur 1). Undersökningar av icke laxartade kustlevande sötvattenfiskar som lake, gädda, abborre och mörtfiskar, vilka mer eller mindre regelbundet förflyttar sig mellan kust- och sötvattnen för födosök och reproduktion, har i Sverige sedan årtionden få stå tillbaka för de avsevärt mera studerade laxartade fiskarna. Projektet berör egentligen båda grupperna, men då det redan finns en omfattande kunskap dokumenterad om laxfisk har arbetet huvudsakligen inriktats mot andra fiskarter. Vad gäller laxartad fisk och mera allmän information om fiskekologi i vattendrag hänvisas i första hand till Sötvattenslaboratoriets publikationsserie: se exempelvis Andersson (1983), Järvi & Bergquist (i manuskript), Sers & Degerman 1992, Degerman et al (1990, 1994), Fiskeriverket (1991), Näslund (1992), Sandell et al. (1994). Andra publikationer med inriktning mot laxartad fisk är Andreasson (1985) och Abrahamsson et al (1995). Föreliggande rapportering omfattar två delar ”Små sötvatten som lek- och uppväxtmiljöer för kustfiskbestånd —försummade och hotade miljöer’ och”Vård och restaurering av fiskförande småvatten — exempel från Österbottenskust och skärgård!’. Den första delen beskriver bakgrund och nuvarande kunskapsläge inom ämnesområdet baserat på erfarenheter från i huvudsak svenska kustvatten. Eftersom åtgärder riktade mot icke laxartad fisk i stort sett inte förekommit efter våra kuster har erfarenheter sammanställts från Österbottniska kustvatten i den andra delen. Här ges exempel på vad man skulle kunna åstadkomma och vad man verkligen gjort under de förhållanden som råder i dessa miljöer. I vilken mån dessa erfarenheter kan tillämpas även för svenska förhållanden är ännu ej klarlagt. Projektetsmålsättning är dock att kunna ge åtgärdsförslag bl a på basis av detta material i kommande rapportering.Vård och restaurering av fiskförande småvatten— exempel från Österbottenskust och skärgård Ett utmärkande drag för den österbottniska kust- och skärgårdsnaturen är den rika förekomsten av bäckar, flador och glosjöar både på fastlandet och i skärgården. Den snabba landhöjningen på maximalt 9 mm per år i den grunda skärgården skapar dessa miljöer genom att avsnöra vikar och fjärdar från havet. De är förbundna med havet genom bäckar av olika längd och utseende. Flador står tidvis i direkt förbindelse med havet, medan glosjöar inte längre nås av havsvattnet. Ett naturligt, gemensamt drag för dessa miljöer är den rika fiskstam av vårlekande fjällfisk som de kan hysa. Främst är det gädda, abborre och mört som utnyttjar småvattnen för sin lek, men även id förekommer lokalt och på sina ställen även stäm och gers. Lekvandringen via bäckarna upp till fladoma/glona böljar normalt i mitten av april och sträcker sig fram till månadsskiftet maj/juni eller en bit in i juni beroende lite på vårens framfart, snösmältningen och vattenföringen. Gädda, abborre, id och mört vandrar upp under den här tiden i nämnd ordning för att efter uträttad lek vandra ner till havet igen. Om vattenföringen är riklig i slutet av lekperioden vandrar redan då de första ynglen ut. Även under regnrika perioder under sommaren sker sådan utvandring. Senast i och med höstregnen och tillfrysningen söker sig de sommargamla ynglen bort från dessa miljöer för att när de själva vuxit upp och blivit könsmogna återvända till födelseplatserna och leka. Det finns några betydande orsaker till att nämnda fiskarter söker sig till fladoma och glosjöama för att leka. För det första är de sötvattenfiskar, som klarar sig bra i det bräckta havsvattnet men som helst leker i söttvatten. Därtill är fisken ortstrogen och återvänder till sin födselplats för att leka. För det andra kan fisken leka betydligt tidigare i de små sötvattnen, eftersom de tidigare än havet blir isfria och framförallt varmare. För det tredje svämmar fladoma och glona över sina breddar på vårarna och erbjuder fisken goda lekplatser och skyddadeochmatrikaområdenförynglenlängsstränderna.Kombinationen hav-bäck-flada/globildaren ekologiskhelhet, därhavetärfiskensbetesmarker,bäckenvandringsled och fladan/glosjön en kombinerad lekplats och yngelkammare. Flera märkförsök har visat, att dessa miljöer försörjer ett mer eller mindre stort skärgårdsområde med nya fiskgenerationer (figur 1). Abborre och mört har återfångats över tio km från lekplatsen, medan gäddan håller sig inom ett betydligt snävare område. Samtidigt som fladoma och glona är av central betydelse för den vårlekande fjällfisken i skärgården är de viktiga lekplatser för groddjur, utmärkta livsmiljöer för sötvattenmusslor och snäckor samt insekter (sländor, vattenlevande skalbaggar, myggor mm), drick- och badplatser för däggdjur och fåglar samt betydande häckningsplatser för sjöfåglar (gräsand, vigg, knipa mm), vadare och tättingar i vassområdena samt strandskogarna. Fiskgjuse, duvhök, lärkfalk och andra rovfåglar utnyttjar gärna fladoma och glosjöama för fiske, respektive jakt och insektsfångst. Under fiskens lekvandring på våren är de fiskförande bäckarna flitigt besökta fiskeplatser. Havsöm, fiskgjuse, trana, storskrak, kråk- och måsfåglar fiskar dagligen i dessa bäckar. Det gör även räv, mårdhund, grävling, mink och utter där den ännu förekommer. Bäckarna fladoma och glona är rika oaser i kust och skärgårdsnaturen och bidrar i hög grad till den biologiska mångfalden