Anställningsskyddet vid uppsägning av personliga skäl

När anställningsskyddslagen stiftades år 1974 infördes det en bestämmelse i lagens 7 § som innebär att en uppsägning från arbetsgivarens sida måste vara sakligt grundad för att vara giltig. Införandet av regeln om saklig grund medförde att man i den svenska arbetsrätten frångick den tidigare rådande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Saklig grund kan antingen utgöras av arbetsbrist eller av omständigheter som kan hänföras till arbetstagaren personligen. I uppsatsen redogörs för gällande rätt vad gäller anställningsskyddet vid uppsägningar som grundar sig på personliga skäl. Bedömningen av om saklig grund föreligger utgörs i de fallen av en avvägning mellan arbetstagarens intresse av att få behålla sin anställning och arbetsgivarens intresse av att vidta en uppsägning. Eftersom omständigheterna i de enskilda uppsägningssituationerna kan vara mycket olika varandra är det näst intill omöjligt att genom lagstiftning precisera vilka rekvisit som skall vara uppfyllda för att saklig grund skall föreligga. Denna fråga har därför fått lösas av Arbetsdomstolen i varje enskilt fall och uppsatsen baseras därför till stor del på gällande rättspraxis. I uppsatsen undersöks även om samtliga arbetstagare har tillgång till samma anställningsskydd eller om det finns distinktioner i skyddet mellan olika arbetstagargrupper. Redogörelsen visar att det finns ett starkt socialt skydd inom den svenska arbetsrätten som innebär att mindre attraktiv arbetskraft har tillgång till ett bättre anställningsskydd än övriga arbetstagare. Anställningsskyddet vid uppsägningar som hänför sig till arbetstagaren personligen är uppdelat i tre olika nivåer. Sämst skydd har de arbetstagare som har gjort sig skyldiga till misskötsamhet. De andra två nivåerna utgörs av arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga. En nedsättning i arbetsförmågan kan relateras antingen till bristande kompetens eller till sjukdom. De arbetstagare vars nedsättning grundar sig på sjukdom har det starkaste skyddet. Det finns en fortsatt stark förstärkningstrend av det sociala skyddet vilket bland annat bevisas genom att det under 1990-talet infördes regleringar som medförde att arbetsgivarens ansvar att vidta stödjande åtgärder för sina arbetstagare ökade. För närvarande finns det heller ingenting som pekar på att det inom kort skall komma ny lagstiftning eller att rättspraxis skall förändras på ett sätt som kan innebära att anställningsskyddet kommer att försämras vad gäller uppsägningar som hänför sig till arbetstagaren personligen