Koncernbidrag ur skatterättsligt och civilrättsligt perspektiv

Det skatterättsliga regelverket i 35 kap IL ger förutsättningarna för när koncernbidrag får ges med avdragsrätt från ett företag i en koncern till ett annat företag inom denna. Uppsatsen beskriver dessa bestämmelser på ett detaljerat sätt och visar på ett par situationer där den nya lagstiftningen samt ordalydelsen i vissa paragrafer leder till tolkningsproblem. Koncernbidrag är ett skatterättsligt påfund. Denna utbetalning existerar inte som utbetalningskategori inom associationsrätten men måste ändå följa de civilrättsliga regelverken dessa inte gör skillnad på vilket sätt som medel lämnar ett bolag. 12 kap ABL ställer upp formella och materiella regler som skall följas vid vinstutdelning. Dagens koncernbidragspraxis följer inte dessa bestämmelser. Man tar exempelvis inte hänsyn till att det är aktieägarna som på bolagsstämma har kompetensen att besluta om vinstutdelning utan koncernbidragsöverföringar görs under det löpande året. Förfarandet med koncernbidragen accepteras dock med hänvisning till att formreglerna för utdelning är dispositiva och kan åsidosättas med samtliga aktieägares samtycke. Även materiella regler anses kunna åsidosättas om läkning av beslutet sker på efterföljande bolagsstämma. Rättsläget är emellertid inte helt klart. HD har valt att inte behandla frågan och i EG-rätten finns möjliga hinder som inte skulle godta en läkning av ett materiellt felaktigt beslut. Regeringsrätten har i ett par domar preciserat vad som krävs för att koncernbidrag skall kunna ges med avdragsrätt. Regeringsrätten tar här inte hänsyn till civilrättsliga regler vilket leder till en del underliga konsekvenser. Ett exempel rör avdragrätten. Domstolen kräver här att en överföring av bidraget verkligen sker, men detta kan inte civilrättsligt ske på taxeringsåret utan först på deklarationsåret. Kontentan blir att man skatterättsligt får avdrag för en händelse som inte sker på det år till vilket avdraget hänförs. Det sagda anses kunna äga rum på grund av att det finns en diskrepans mellan skatterätten och civilrätten. Detta förhållande presenteras i uppsatsen men slutsatsen därifrån är att skatterätten alltid bör bedöma begrepp och transaktioner efter deras civilrättsliga innebörd. Frågan har ställt om inte Regeringsrätten gått för långt i sin bedömning. Utfallen av domarna kan dock bero på att koncernbidragen är ett skatterättsligt påfund som inte har någon direkt motsvarighet inom civilrätten