Lokal forskningspolitik : ett nytt kommunalt politikområde?

Svenska kommuner har under det senaste decenniet blivit allt viktigare forskningspolitiska aktörer. Kommunerna samverkar allt mer med forskare och forskningsmiljöer, och fungerar i ökad utsträckning också som finansiärer av forskning. Nya organ för kommunal forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) och samverkan mellan kommun och universitet har etablerats. På så vis tycks kommunal forskningspolitik ha vuxit fram som ett nytt politikområde i Sverige. Det är emellertid relativt outforskat i vilken mån kommunerna formulerar sammanhållna strategier och mål för den forskningspolitik de bedriver. Det är också i hög utsträckning outforskat vilka överväganden som ligger till grund för att svenska kommuner väljer att stödja forskning. Mot bakgrund av ovanstående har vi i denna rapport undersökt i vilken mån svenska kommuner formulerat och antagit specifika forskningspolitiska strategier i förhållande till universitet och högskolor. Syftet med vår rapport är att på detta vis öka kunskapen om en framväxande kommunal forskningspolitik. Följande frågeställningar har varit vägledande i vårt arbete. Vilka forskningspolitiska motiv kan identifieras i kommunernas strategier för samverkan med universitet och högskolor? Vilka former för samverkan med universitet och högskola beskrivs av kommunen? Var har frågan om samverkan med universitet och högskola placerats i den kommunala organisationen? Studien är baserad på ett strategiskt urval av de 31 kommuner i Sverige som hyser en statlig högskola eller ett statligt universitet. Vi har valt ut sex kommuner av olika storlek och geografiskt läge för att på så vis inkludera små, medelstora och stora kommuner med spridning över hela landet. Vi har i studien analyserat dokument där kommunerna beskriver sina strategier för forskning och/eller samverkan med universitet och högskola. Dokumenten har analyserats med hjälp av kvalitativ textanalys. Vi har i vår studie identifierat två primära forskningspolitiska motiv bakom kommunernas strategier för samverkan med universitet och högskolor. För det första ser man universitet och högskola som en viktig aktör för att främja kompetensutveckling och evidensbaserade verksamheter i den kommunala organisationen, i det lokala näringslivet och för kommuninvånarna. Här förefaller de forskningspolitiska motiven i hög grad vara sammankopplade med utbildningspolitiska mål. För det andra ser man universitet och högskolor som en betydande resurs vad gäller att tillgodose tillväxt- och utvecklingspolitiska behov så som sysselsättning, konkurrenskraft och företagsetablering. Här blir universitetet ett led i det mer övergripande närings- och välfärdspolitiska arbetet. I de minsta kommunerna i vårt urval trycker man mer på tillväxtorien terade motiv, ofta knutet till teknisk utveckling och innovationer, medan man i de något större kommunerna i lika hög grad betonar motiv som har med den kommunala organisationens kunskapsutveckling att göra. Vad gäller samverkansformerna, så ser vi att samverkan beskrivs både som strukturer för mer generell samverkan och som mer specifika och målinriktade verksamheter. Det innebär att vi kan se att det i flera fall finns en ambition att skapa tydliga strukturer – till exempel i form av gemensamma forum– där möten och samverkan ska ske. Samtidigt förekommer mer utfallsorienterade resonemang, som t.ex. att stödja specifika projekt för näringslivsutveckling eller evidensbaserad kunskapsanvändning. Det finns skillnader i hur kommunerna väljer att beskriva olika samverkansformer. Medan de mindre kommunernas samverkan ofta beskrivs i form av avtal med en specifik högskola, är de större kommunernas samverkansaktiviteter bredare (samarbete bedrivs med flera högskolor) och i praktiken uppsplittrade på flera olika aktiviteter. Vad gäller var samverkan placeras organisatoriskt, så har vi noterat att det i de flesta dokument som vi analyserat uttrycks tydligt att kommunstyrelsen har (eller borde ha) ett övergripande ansvar för kommunens olika forskningspolitiska satsningar och samarbeten, även om verksamheten i praktiken är starkt decentraliserad. Ett flertal kommuner tycks dock också förespråka en gemensam styrning – där styrningen utövas i dialog mellan kommunen, dess verksamhetsföreträdare och lärosätet. Vi har i vår studie också funnit att det som skulle kunna vara forskningspolitiska strategidokument, inte riktigt gör skäl för den benämningen. Fokus i strategierna ligger främst på universitetens roll inom utbildning, kompetenshöjning, tillväxt och som draglok för att öka antalet medborgare i kommunen. Vi ser detta som en indikation på att kommunernas långsiktiga planer kring forskningsfrågor fortfarande är ganska outvecklade. När det gäller universitetens roll för en mer generell kunskaps- och utvecklingspolitik verkar kommunerna vara mindre aktiva. Vi ser också ett stort behov av ytterligare studier på detta relativt outforskade område