Högskoleutbildning i spänningsfältet mellan akademisering och marknadifiering

Under de senaste decennierna har högre utbildning i Sverige genomgått en rad politiska reformer. Bolognareformen innebar att utbildningarna blev målstyrda, med vidhängande krav på dokumentation av att målen uppfylls och utvärdering av Högskoleverket. Dessutom medförde reformen ökade krav på anställningsbarhet. Därutöver ställs ökade krav på forskningsanknuten utbildning, samtidigt med ökad samverkan med samhället. Vi vill påstå att svensk högre utbildning på 2000-talet befinner sig i ett spänningsfält mellan två olika utbildningsdiskurser, här kallade marknadifiering och akademisering. Forskarsamhället har starkt kritiserat att den ekonomiska styrningen har blivit starkare. Denna diskussion har framförallt förts fram av företrädare för ett mer klassiskt universitet. Många av studierna har rört sig på en makronivå, dvs förändringar i utbildningspolicy, ofta under begreppet New Public Management. Denna studie undersöker istället hur förändringarna uttrycks på institutionsnivå, hur de samtida kraven på marknadsanpassning och vetenskaplig anknytning har skapat spänningar mellan och inom lokala institutionskulturer. Syftet med studien som ligger till grund för detta paper är att diskutera hur förändrade utbildningsvillkor för högskolan uttrycks och hanteras på prefektnivå. Prefekternas organisatoriska position är belysande. Klämda mellan krav uppifrån och nedifrån fungerar deras sätt att beskriva verksamheten som ett lackmuspapper på hur olika institutionskulturer svarar på förändringar. Därför har vi intervjuat 16 prefekter vid en högskola och analyserat hur diskurserna om akademisering och marknadifiering uttrycks på institutionsnivå. I analysen av intervjuerna blir det tydligt att prefekterna befinner sig i det spänningsfält där det formuleras krav på att hålla en hög akademisk nivå samtidigt som utbildningen ska vara ”nyttig”. Studien visar att spänningarna mellan akademisering och marknadifiering emellertid ser olika ut beroende på institutionskultur. Vi kan peka på stora skillnader mellan teoretiska utbildningar och professionsutbildningar. Utifrån dessa resultat vill vi diskutera vikten av att förstå hur krav på förändringar inom högre utbildning hanteras i lokala institutionskulturer. Vi hävdar att den vanligast förekommande forskningsdiskursen om att marknadsanpassning hotar högre utbildnings signum inte är generell. I professionsutbildningar med stor andel verksamhetsförlagd utbildning är marknadifiering ett begränsat problem. Dessa institutionskulturer har sedan länge bidragit med en kunskapsproduktion som når utanför den egna institutionen. Prefekterna i professionsutbildningarna uttrycker istället en frustration över kravet på akademisering, dvs starkare forskningsanknytning i utbildningen och högre andel disputerade lärare. I en tradition där yrkesverksamma har stått för stor del av undervisningen och där det praktiska handlaget har stor betydelse blir utbildningens identitet hotad av kraven på forskningsanknytning och vetenskapliga arbeten. Akademiseringen har även inneburit en omställning till mer tvärvetenskapliga forskningsmiljöer. Prefekterna har ”tvingats” rekrytera vetenskapligt kompetent personal från en rad områden eftersom det inte finns starka traditioner att forskarutbilda sig. Tvärvetenskapen skapar också spänningar i den lokala institutionskulturen då normer och traditioner utmanas av nya perspektiv och andra kunskapstraditioner. Vad som tydligt framträder i denna studie är att det är omöjligt att tala om förändringar i en ny akademi. Olika typer av utbildningar ställs inför olika utmaningar i förändringsprocessen. Dessa är kopplade till utbildningens syfte, traditioner, akademisk förankring och personalsammansättning. Vi menar att man måste praktisera kulturellt inkännande förändringsstrategier istället för att tänka sig att ”one size fits all”.Contemporary changes in higher education in Sweden are characterised by two educational discourses: marketisation and academisation. Demands to meet market requirements, as well as to make education more scientific, have created tensions between and within institutional cultures. Using interviews with 16 heads of departments, the authors investigate how tensions between marketisation and academisation were handled in discipline-oriented and professional-oriented departments. The heads of discipline-oriented departments experienced marketisation as a threat to the university trademark, because it was seen to challenge academic autonomy. On the other hand, heads of professional oriented departments felt that academisation was the main issue to be dealt with, as it shifted focus from practical skills towards academic meritocracy. Consequently, it is not possible to discuss these changes without considering that conditions differ substantially across the university. Responses to these changes can be countered by culturally sensitive strategies, rather than by adopting a ‘one size fits all’ approach