Measuring general shame : An analysis based on the Rasch Model

The purpose of this paper was to investigate whether Suzanne Retzinger’s linguistic cues for shame and verbal behaviors for hiding shame could be used to measure shame in surveys based on Thomas Scheff’s theory of shame. I created a measurement instrument consisting of 30 statements, which were all meant to measure general shame. The instrument was administrated to 180 respondents studying at Karlstad University, of whom 4 respondents were removed from the data set due to lack of standardization. With the polytomous rasch model used for the analysis, data from 176 respondents were analyzed, of whom 124 respondents were female and 52 were male. The result showed that the measurement instrument’s statements should not be used together because the analysis indicated multidimensionality. Further, differences in the statements way of functioning for different sample groups (gender, age groups and education orientation) were discovered – which implies that comparisons between sample groups are inaccurate. A unidimensional and invariant subscale consisting of 4 statements, based on linguistic cues, were identified and may be useful for future research. It was therefore concluded that Suzanne Retzinger’s research about linguistic cues for shame is useful for measuring shame in surveys but that the project to develop an instrument for measuring general shame requires more time.Syftet med denna uppsats var att undersöka om Suzanne Retzingers språkliga markörer för skam och verbala beteenden för att dölja skam kan användas för att mäta skam i enkätform utifrån Thomas Scheffs skamteori. Jag konstruerade ett mätinstrument bestående av 30 påståenden avsedda att mäta generell skam. Mätinstrumentet administrerades i enkätform till 180 studenter vid Karlstad universitet varav 4 respondenter togs bort från datamaterialet på grund av bristande standardisering. Med den polytoma raschmodellen analyserades data från 176 respondenter, varav 124 var kvinnor och 52 var män. Resultatet visade att mätinstrumentets 30 påståenden inte bör användas tillsammans för att försöka mäta skam då analysen indikerade flerdimensionalitet. Vidare upptäcktes skillnader i påståendenas sätt att fungera för olika urvalsgrupper (kön, åldersgrupp och utbildningsinriktning) – vilket innebär att jämförelser mellan grupperna är missvisande. En endimensionell och invariant underskala bestående av 4 påståenden, baserade på språkliga skammarkörer, identifierades och den kan vara användbar för framtida forskning. Jag drar därför slutsatsen att Suzanne Retzingers forskning om språkliga markörer för skam är användbar för att mäta skam via enkätundersökningar men att projektet att skapa ett instrument för att mäta generell skam kräver mer tid