Avdrag för FoU : Innebär tillägget verksamheten i övrigt en faktisk utvidgning av avdragsrätten för FoU i förhållande till den tidigare lydelsen av IL 16 kap 9 §?

In recent years, the possibility to deduct expenses for research and development (R&D) has been interpreted narrowly. As a response, the Income Tax Act chapter 16, section 9 (the R&D-rule) was amended to increase the possibility to deduct R&D of more general character. The purpose of this thesis is to determine the meaning of the R&D-rule to be able to decide if the amendment is an extension of the deductibility and whether this amendment can be considered adequate. According to the R&D-rule, the recipient of the grant needs to conduct R&D activity and there needs to be a sufficient connection between the R&D activity and the company to be allowed deduction. The difficulty in applying the R&D-rule is mainly when the research is conducted outside the company and the aim of the research is not to solve the company’s specific problem.The connection between the R&D-activity and the company needs to be reasonable. This means that only R&D-activity that falls completely outside the company’s activities should be excluded from deductibility. However, even R&D where some connection can be shown has been excluded from deductibility, which makes the application of the R&D-rule complex. The amendment of the R&D-rule means that deduction is now possible where a reasonable interest can be shown with either the principal business or the other business. The assessment if a reasonable interest can be shown between the R&D and the company’s activities, must now take into account all aspects of the company not only the principal activity. In conclusion, the amendment creates an extension of the deductibility. The purpose of the amendment of the R&D-rule was to extend the deductibilityof R&D. The amendment must therefore be considered adequate. The addition of the other business to the wording of the R&D-rule will lead to an actual extension of the deductibility of R&D.De senaste åren har möjligheten till avdrag för FoU tolkats snävt vilket försvårat för företagen att få avdrag för FoU av allmän karaktär. Svaret på kritiken mot den snäva tolkningen förde med sig en lagändring av IL 16 kap 9 § (FoU-regeln). Uppsatsens syfte är att fastställa innebörden av FoU-regeln för att utreda om lagändringen är en utvidgning i förhållande till den tidigare lydelsen av lagregeln samt bedöma om lagändringen är ändamålsenlig. Enligt FoU-regeln krävs det att mottagaren av bidraget utgör en FoU verksamhet samt att tillräckligt samband finns mellan FoU:n och företaget för att erhålla avdragsrätt. Svårigheten att bedöma sambandet är då FoU:n utförs av någon extern och syftet med forskningen inte är inriktad på att lösa företagets specifika problem utan forskningen är av mer allmän karaktär. Det måste finnas ett rimligt intresse mellan FoU-verksamheten och företaget, vilket innebä ratt bara sådan FoU som hamnar helt utanför företagets område ska uteslutas från avdragsrätt. I praxis har även dock FoU med visst samband uteslutits varför tillämpningen av FoU-regeln är komplex. Lagändringen av FoU-regeln innebär att avdrag får göras när det finns samband mellan FoU-verksamheten och den huvudsakliga verksamheten eller verksamheten i övrigt. Vid bedömningen ska hänsyn alltså tas till hela verksamheten. Det här innebär en utvidgning av avdragsrätten i förhållande till den tidigare lydelsen, då avdrag endast medgavs när samband fanns med kärnverksamheten. Det huvudsakliga ändamålet med lagändringen är en utvidgad avdragsrätt. Utifrån ordalydelse är det nu tydligt att avdrag får göras även då samband inte finns med den huvudsakliga verksamheten, men samband finns med den övriga verksamheten. Tillägget verksamheten i övrigt innebär således en faktisk utvidgning av avdragsrätten för FoU i förhållande till den tidigare lydelsen av FoUregeln