Limitation of contract damages : The theory of adequate causality, direkt and indirect losses and the foreseeability test - three sides of the same coin?

Principen om fullt skadestånd utgör utgångspunkten vad gäller beräkning av skadestånd som uppkommer med anledning av kontraktsbrott. Ett skadestånds omfattning begränsas dock på olika sätt genom olika skadeståndsbegränsande metoder. Några skadeståndsbegränsande metoder som gäller enligt dispositiv rätt är adekvansläran, köplagens indelning av skador i direkta och indirekta sådana samt förutsebarhetsformeln i United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods, Vienna 1980. Syftet med den här uppsatsen är att analysera vilken eller vilka av de nämnda skadeståndsbegränsande metoderna som bäst kan anses motsvara målen med att skadeståndsskyldighet för parter i kommersiella köpeavtal över huvud taget begränsas. Den av Jan Hellner anförda målanalysen används för att identifiera de i rättskällorna nedlagda ultimära målen, annorlunda uttryckt syftena eller anledningarna, med att skadeståndsskyldighet ska begränsas. De identifierade ultimära målen utgörs av ett mål om att uppnå en ekonomiskt effektiv riskfördelning, ett mål om att åstadkomma jämställdhet mellan avtalsparter samt ett mål om att eftersträva största möjliga rättssäkerhet. Den av de analyserade skadeståndsbegränsande metoderna som bäst motsvarar de identifierade ultimära målen är förutsebarhetformeln. Att förutsebarhetsformeln är den metod som bäst motsvarar de ultimära målen har i grund och botten att göra med att metoden är den av de analyserade metoderna som begränsar en avtalsparts skadeståndsskyldighet i störst omfattning