Omgiven av instrumentalister : Har det akademiska medborgarskapet gått förlorat?

I denna text diskuterar vi tendensen mot en ökad instrumentalism i ledning och utövning av akademisk verksamhet i det svenska högskolesystemet. Med instrumentalism avses en inställning till akademiskt arbete som bygger på individualism, konkurrens, prestationsmätning, kortsiktigt nyttoskapande och formell regelstyrning. Instrumentalismen är en konsekvens av de ökade ambitionerna att styra och effektivisera högskolan, men riskerar – om den får gå för långt – att i stället erodera högskolans kapacitet att leverera det som önskas. Den instrumentella styrningen är sällan sammanhållen eller långsiktig, och den driver fram en akademisk kultur där de anställda fokuserar på sina individuella karriärer och på att på papperet leverera mot diverse prestationsmått. Den bidrar också till en ledningskultur där regelverk, mätsystem och detaljstyrning står i fokus snarare än gemensamt ansvarstagande, kvalitetsutveckling och byggande av tillitsfulla arbetsmiljöer som stödjer kunskapsintensivt arbete. I förlängningen hotas inte bara kvaliteten utan även det akademiska arbetets attraktivitet och högskolans roll som särpräglad samhällsinstitution. Vi föreslår ett alternativt förhållningssätt – akademiskt medborgarskap – och ger exempel på hur akademins chefer kan arbeta med att stödja detta i vardagsarbetet, i termer av relationsdrivande, ansvarsdrivande och kvalitetsdrivande ledarskap.QC 20191204