Massrörelser,massaktioner och social identitet.

The primary aim of this review is to explore the concept of identity as it is used in texts about mass movements and mass actions. A second aim is to find useful conceptualisations for analysing demonstrators’ group affiliation as well as the impact of these affiliations on actions when demonstrations turn into violence. Two main traditions are presented: (a) The sociological social-psychology tradition of identity resting upon symbolic interactionism and (b) the psychological social-psychology tradition of social identity mostly referring to social cognitive theories. It is argued that the way these two traditions have developed and approached each other during the last decade has made it possible to integrate them in the same study in order to explain slightly different perspectives of group members’ identity formation. Den teoretiska utvecklingen inom socialpsykologin när det gäller massrörelser och aktioner som leder till våldsamheter d.v.s. kravaller, kan sägas börja med Le Bons (1960/1895) idé om en kollektiv gruppsjäl groupmind. Le Bon menade att denna utvecklades som en generell övergripande organisationsform i en folkmassa. Idén om en kollektiv gruppsjäl har dock kritiserats hårt medan hans övriga teser om att individer regredierar och förlorar sin identitet i en folkmassa, har vidareutvecklats av psykologer och socialpsykologer som fokuserat på den individuella identiteten, t.e.x. Adorno, Ericsson, Allport, Zimbardo och Freud. Uppkomsten av och deltagande i sociala rörelser förklarades av dessa i termer av t.ex. auktoritär personlighet, alienation, deprivation och olösta oidipalkonflikter istället för som legitima engagemang för oppositionella intressen. P.g.a. den betoning av individuella motiv och brister som blev förhärskande under 1950-1970-talet, stötte den individualinriktade tolkningsramen på hård kritik. Det uppstod en naturlig motreaktion där psykologiska och socialpsykologiska förklaringsgrunder kom i skymundan till förmån för politiska och sociologiska teorier som Resource mobilisation theory och political process theory (McAdam, 1982). Såväl psykologiska som socialpsykologiska teorier kom därigenom att negligeras under en lång period. De politiska teorierna utgick från idén om den rationella människan d.v.s. att alla människor, givet samma förutsättningar kommer att reagera på ett likartat och förnuftigt sätt. Till skillnad från tidigare, började man också fr.o.m. 70-talet att studera sociala rörelsers positiva innebörder (Stryker, Owens & White, 2000). En bidragande orsak till detta kan ha varit att många av de forskare som tog sig an att studera sociala rörelser vid denna tid själva var en del av dessa rörelser. När organisatoriska och politiska variabler fokuserades och förklaringar på personlighets eller individuell identitetsnivå uteslöts medförde detta att många frågor inte kunde belysas. Alla analyser utmynnade i förklaringar på kollektiv nivå (Stryker, Owens & White, 2000). Man kan säga att det togs ett kliv från den personliga identitetsnivån till den kollektiva identitetsnivån och därigenom uteslöt man förklaringar på interaktionistisk nivå (mellan individer, mellan individ och grupp samt mellan små grupper). Frågor som då hamnade i skymundan var t.ex. varför vissa individer går med i sociala rörelser andra inte och varför vissa individer deltar i våldsamheter andra inte