Setting priorities for conservation : protected area effectiveness, management, and quality of governance

Protected areas are a key tool for conserving biodiversity and an increase in their coverage has long been the aim of international conventions and initiatives. With progress to achieve target 11 of the Convention on Biological Diversity of protecting 17 % of terrestrial areas, the focus has now shifted towards assessing the protected area effectiveness in maintaining species or avoiding land conversions. In my doctoral thesis I develop a novel way of assessing PA effectiveness, based on the counterfactual thinking, and use this to link it to different management and ecological factors. I link different aspects of PA effectiveness conceptually to the quality of governance and show how spatial prioritizations can change with the inclusion of these socio-political factors. Using Madagascar as a case study, and in line with other studies elsewhere, I find that the protected area network is effective to some extent in mitigating the pressure of deforestation. I show the importance of considering the temporal dimension of protected area effectiveness measures and how protected area effectiveness changes over time due to increasing or decreasing pressures. These results link directly to considerations of vulnerability and irreplaceability in Systematic conservation planning and I show that accounting for governance factors in a global spatial prioritization analysis change the identification of areas. My thesis shows the relative nature of protected area effectiveness measures and how important it is to get the assessments right, especially because of the massive focus on protected area effectiveness as a panacea to stopping biodiversity declines. Improving protected area effectiveness needs to be linked to governance factors affecting not only the management but also the drivers of threat, something that previous studies have overlooked. With my thesis I make an attempt to bridge the themes of protected area effectiveness, considerations of quality of governance, and how it all links to conservation prioritizations. Our methodology has been developed with the aim to be computationally efficient and conceptually more robust than existing matching methods, with the potential to be scaled up for larger studies. However, how the two methods perform needs to be tested in the future. My dissertation has clear practical implications for the conservation of Madagascar s biodiversity and the results are of potential interest for both NGOs and the Madagascar National Park administration. The conceptual contribution of this thesis should be incorporated into mainstream thinking and the discourse of setting global priorities for biodiversity conservation, such as by the International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN), the World Parks Congress (WPC) and ultimately the Convention on Biological Diversity (CBD).Grundandet av naturskyddsområden är den ledande strategin för att skydda den biologiska mångfalden både lokalt och globalt. Stora framsteg har gjorts i frågan om att öka naturskyddsområdenas antal och areal och Biodiversitetskonventionens Aichi målsättning att skydda 17 % av jordens terrestra yta ligger inom räckhåll. Detta har gjort att fokus nu har skiftat till att man försöker evaluera naturskyddsområdenas effekt ifråga om att skydda de arter samt naturtyper som finns representerade. Analytiskt utgör detta ett intressant problem inom vetenskapen: det kräver en evaluering av vad som skulle ha hänt, om dessa områden inte grundats: det kontrafaktiska (från engelskans counterfactual). I min doktorsavhandling har vi utvecklat en ny metod för detta. Jag använder denna metod för att evaluera naturskyddsområdeseffektivitet och undersöker förhållandet mellan detta och olika aspekter på naturskyddsområdesledning, förvaltningsfaktorer samt ekologiska faktorer. Konceptuellt utvecklar jag ett ramverk som linkar olika aspekter av naturskyddsområdeseffektivitet till förvaltningens kvalitet (quality of governance) och visar hur spatiala prioriteringar beträffande var naturskyddsområden borde grundas kan ändras då dessa socio-politiska faktorer beaktas. Genom att använda Madagaskar som fallstudie, och i enlighet med andra studier från andra länder, visar mina analyser att nätverket av naturskyddsområden har en effekt, det vill säga de minskar skogsskövlingen inom områdenas gränser. Dock påvisar jag vikten av att beakta den temporala aspekten av effektivitet, och hur den effekt områdena har varierar över tid och i förhållande till ett minskat eller ökat tryck på att skövla skog. Min avhandling påvisar således den relativa karaktären av mått på naturskyddsområdeseffektivitet och hur betydande det är att genomföra dessa bedömningar rätt, samt hur resultaten skall tolkas. Detta framstår för tillfället som ytterst aktuellt på grund av det massiva fokus naturskyddsområdeseffektivitet har fått som ett universalmedel för att eliminera nedgångar i den biologiska mångfalden. Förbättrad naturskyddsområdeseffektivitet måste kopplas till förvaltningsfaktorer som påverkar inte bara den lokala ledningen utan även drivkrafterna bakom flera av hotbilderna mot biodiversiteten, något som tidigare studier har förbisett. Med min avhandling gör jag ett försök att syntetisera tematiken kring naturskyddsområdeseffektivitet och kvaliteten på samhällsstyrningen, och hur det hela länkar till hur man kan prioritera olika områden samt tillvägagångssätt inom bevarandebiologin. Vår nya metod har utvecklats med målsättningen att vara beräkningsmässigt effektiv och konceptuellt mer robust än befintliga metoder, och att därmed ha potential att skalas upp för större studier. Hur de två metoderna utfaller kräver testning i framtiden. Min avhandling har praktiska tillämpningsmöjligheter för bevarandet av Madagaskars biologiska mångfald och resultaten är av potentiellt intresse för både medborgarorganisationer och administrationen för Madagaskars nationalparker. Det konceptuella bidrag denna avhandling medför bör införlivas i diskussionen kring hur man borde fastställa globala prioriteringar för bevarandet av biologisk mångfald, såsom genom de rekommendationer och mål som utges av den internationella naturvårdsunionen IUCN, världsparkkongressen World Parks Congress samt biodiversitetskonventionen CBD