Koldioxidbudget - en kartläggning av hur verktyget används i svenska kommuner

We have a limited amount of greenhouse gases left to emit, our global carbon budget, if we are to divert the worst effects of the climate crisis. This study aimed to map how municipalities implement carbon-budgeting in their efforts to fulfil the Paris agreement, and investigate why the instrument is not more frequently used. A survey among Swedish municipalities was carried out, in two stages. A questionnaire was sent to all 290 municipalities and then a fewer number of respondents received another more extensive questionnaire. The result shows that there are many arguments, both for and against local carbon budgets. Even though many municipalities rather would want to see concrete measures be taken and resources to focus on that, many greatly appreciate the communicative aspect of a local carbon budget. As for now, no local carbon budget in Sweden is legally binding in the way that climate activists may wish and the scientists that invented it aimed for. However, the concept is rapidly increasing in popularity but will need a lot more help from other stakeholders to become a full-fledged concept to rely on in our battle against climate change. If municipalities do not receive the necessary support, particularly from the state, mitigation targets in local carbon budgets will not be met and Sweden will not comply with their commitments. Respondents specifically ask for help with: additional (concerning consumption and air travel) and more up-to-date emissions data; added and supplementary legislation; greater resources allocated specifically for climate efforts and investments in coaching to municipalities.Om vi ska avleda de värsta effekterna av klimatkrisen måste vi hålla oss inom gränserna för vår globala koldioxidbudget. Precis som att vi dagligen förhåller oss till vår hushållsbudget, måste våra utsläpp återspegla det vi har kvar på vårt ”klimatkonto”. Kommuner är i behov av ett verktyg för att översätta vad det globala åtagandet i Parisavtalet innebär lokalt. Kommunala koldioxidbudgetar är idag ett relativt nytt koncept i Sverige, men är på stadig väg att etablera sig som ett betydelsefullt kommunikativt verktyg i lokala klimatarbetet. De kan komma att utgöra en viktig pusselbit i kampen mot klimatkrisen. Ny forskning visar att kommunen sannolikt är den organisation i samhället som bäst skulle kunna samordna den snabba omställning som behövs. I denna studie undersöks hur svenska kommuner har valt att arbeta för att inte släppa ut mer än deras ”tilldelade” andel av utsläppen. Studien utgår från en enkätundersökning bland svenska kommuner. Idag styr ingen koldioxidbudget den kommunala verksamheten och det kommunala inflytandet i den omfattning som många klimataktivister och konceptets uppfinnare eftertraktar. Rådighetsfrågan har visat sig vara central. För att bli ett fullkomligt koncept och kunna utgöra grunden i klimatarbetet hos kommuner kommer mycket mer stöd utifrån behövas. Kommunerna efterfrågar det framförallt från statligt håll i form av förbättrad utsläppstatistik; ytterligare och komplimenterande lagstiftning; stabilare spelregler; utökade och specifikt tilldelade resurser både för klimatåtgärder och arbetet med koldioxidbudget; samt rådgivning (coachning) till kommunerna. Klyftorna mellan kommunerna är stora, allt från att inte ens påbörjat strategiskt miljöarbete till att ha tillsatt en heltidstjänst enbart för arbetet med koldioxidbudgeten förekommer. Det finns flera anledningar och argument till varför verktyget idag inte används mer utbrett bland kommunerna. Till viss del för att konceptet är ”sprillans nytt” i sammanhanget, då äldsta koldioxidbudgeten är från 2017/2018. Därför förekommer allmän okunskap i ämnet, påstådd resursbrist, och politisk rädsla för effekterna på näringslivet. Främst handlar det dock om att de hellre vill lägga resurserna direkt på faktiska åtgärder. Några anser sig redan ha för många strategiska dokument och kunskapsunderlag i det lokala miljö- och klimatarbetet. Mycket kretsar också kring konceptets osäkerhet i beräkningsstadiet, eftersläpning och frånvaro (av bl.a. konsumtion) i statistiskt underlag och att de flesta koldioxidbudgetar landar på samma minskningstakt. Samtidigt ser många kommuner och forskare värdet i konceptets kommunikativa förmåga att öka acceptansen för de åtgärder som behöver genomföras, för att säkra att framtidens klimat är beboeligt, samt skapa en förståelse på alla nivåer, inte minst internt. Dess förmåga att tydliggöra ramarna för utsläpp och agera vägvisare för kommunen i prioriteringen av insatser, uppskattas mycket. Intressant nog bedömer en av kommunerna att pågående pandemi kommer att minska utsläppen för 2020 med minst 15%, vilket är samma årliga minskning som behövs för att efterleva de kommunala koldioxidbudgetarna. Det visar att den tuffa utmaning som vi har framför oss trots allt är möjlig, bara vi lägger manken till! Ska Sverige lyckas med det och leva upp till åtagandena i Parisavtalet måste kommunerna erhålla mer stöd i lokala klimatarbetet från nationellt håll