Medvetenhet och uppsåt vid allvarlig psykisk störning - En studie om prövningen av uppsåt i mål med allvarligt psykiskt störda lagöverträdare

Psykiskt störda lagöverträdare har i alla tider särbehandlats straffrättsligt på ett eller annat sätt. I Sverige sker den särbehandlingen vid påföljdsbestämningen vilket innebär att en allvarligt psykiskt störd lagöverträdare inte ska dömas till fängelse om inte särskilda skäl föreligger. I detta hänseende är Sverige tämligen unikt, då det i de flesta andra stater, för straffansvar krävs, att gärningsmannen är tillräknelig. Vid brottsbalkens införande år 1965 avskaffades tillräknelighetsbegreppet i svensk rätt eftersom det ansågs ha spelat ut sin roll. Däremot förutsågs inte att problem skulle komma att uppstå vid uppsåtsprövningen i vissa fall. För att ett brott ska anses begånget i lagens mening krävs uppsåt eller, vid vissa särreglerade brott, oaktsamhet. Om uppsåt, eller i vissa fall oaktsamhet, inte föreligger har heller ingen brottslig gärning begåtts. Uppsåt är därmed en nödvändig brottsförutsättning för att en gärningsman ska kunna dömas för en brottslig handling, och en uppsåtsprövning ska företas i varje enskilt fall. Uppsåt kan föreligga i tre former, genom antingen avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Gemensamt för dessa tre former av uppsåt är att det krävs någon form av medvetenhet hos gärningsmannen om brottsrelevanta omständigheter. Det innebär att gärningsmannen måste ha en uppfattning om vad han gör och vad som händer omkring honom, han får alltså inte vara allt för omtöcknad. Ett omtöckningstillstånd kan exempelvis uppkomma i samband med sjukdomsfall, patologisk rus eller vid psykisk sjukdom. Uppsåtsprövningen ska utgå ifrån gärningsmannens subjektiva uppfattning om den brottsliga gärningen och de omständigheter som omgett denna. Eftersom uppsåt aldrig är objektivt iakttagbart är det i vissa fall därmed förenat med svårigheter att klarlägga om gärningsmannens handlande har varit uppsåtligt eller ej. Speciellt påtaglig är denna problematik i fall med allvarlig psykiskt störda lagöverträdare. I fall med allvarligt psykiskt störda lagöverträdare ska uppsåtsprövningen ske på samma sätt som i fall med gärningsmän med en normal sinnesförfattning. I många fall kan det dock diskuteras huruvida en allvarligt psykiskt störd gärningsman faktiskt kan anses ha haft uppsåt till en brottslig handling. Om gärningsmannen tror sig vara jagad av utomjordingar och skadat en människa, i ett försök att försvara sig mot dessa rymdvarelser, kan han då anses ha haft uppsåt till övergreppet? I praxis besvaras frågan allt som oftast jakande, något som kritiserats i både doktrin och förarbeten. En annan fråga som diskuterats mycket ingående i doktrin och förarbeten är om gärningsmän som lider av en allvarlig psykisk sjukdom överhuvudtaget kan ha en förmåga att inse gärningens innebörd eller kan ha en förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Det som har föreslagits är att gärningsmän som inte har denna förmåga ska anses vara otillräknelig, vilket innebär att straffrättsligt ansvar inte kan föreligga. Mycket tyder på att ett tillräknelighetskrav kommer att införas i svensk rätt som en förutsättning för straffansvar. Kvar står dock frågan hur uppsåtsprövningen i fall med otillräkneliga gärningsmän kommer att påverkas. Föreliggande utredningsförslag, som ännu inte genomförts, förordar att, i fall med otillräkneliga gärningsmän, en uppsåtsprövning överhuvudtaget inte behöver företas. Därigenom skulle fall där, enligt dagens ordning, gärningsmännen skulle frias på grund av bristande uppsåt undvikas och de skulle kunna beredas den psykiatriska vård de i många fall är i oundgängligt behov av.Mentally disordered offenders have throughout history in law been treated differently than other offenders. In Sweden this special treatment occurs when appropriate criminal sanction is decided, which means that severely mentally disordered offenders should not be convicted to a prison sentence without special circumstances. Sweden is in this regard quite unique, because most other states require accountability for criminal liability. When the Swedish Penal Code (Brottsbalken) was introduced in 1965 the accountability requirement was suspended, because it was considered to no longer be necessary. However, the problems that might occur with the assessment of criminal intent in some cases where not anticipated. An act is by law criminal only if it is committed with criminal intent, or in certain regulations, negligence. If intent, or in some cases negligence, is not found the act is not unlawful. Criminal intent is thereby a necessary condition if the culprit should be found responsible, and this assessment of criminal intent should be carried out in each individual case. Criminal intent can appear in three forms; purpose intent (avsiktsuppsåt), perceptional intent (insiktsuppsåt) and reckless intent (likgiltighetsuppsåt). All of these three types of criminal intent require that the culprit is in some level aware of the necessary conditions surrounding the criminal act. This means that the culprit must be aware of his actions and the world around him, he must not be too dazed. A dazed condition may occur during physical illness, pathological intoxication or a mental disorder. The assessment of criminal intent must assume the offenders subjective conception of the criminal act and the surrounding circumstances. Because criminal intent never is objectively observed it could be difficult to determine if the offender’s actions are intentional or not. This difficulty is especially obvious in cases with severely mentally disordered offenders. In cases with severely mentally disordered offenders the assessment of criminal intent should be performed as it would with a mentally sane offender. However, in many cases it can be argued if a severely mentally disordered offender actually can have intentionally committed a criminal act. If the offender believes he is pursued by beings from outer space, and whilst trying to protect himself, hurt another human being, can he be considered to have criminal intent to such an assault? In court practice the response to this question usually is yes, which has been criticized by both doctrine and in legislative history. Another question that has been thoroughly discussed in legislative history and in doctrine is whether an offender who suffers of a severe mental disorder at all can have an ability to comprehend the meaning of the criminal act or an ability to adjust his behavior to such a comprehension. It has been suggested that offenders who does not have these abilities should not be considered accountable, which means that the offender is without criminal liability. Indications are that accountability should become a requirement for legal responsibility in the Swedish Penal Code. However, the question remains how assessments of criminal intent in cases of unaccountable offenders will be affected. Present bills, that have not yet been enacted, recommend that, in cases with severely mentally disordered offenders, an assessment of criminal intent is unnecessary. Therefore cases where, today, an offender is set free because he lacks criminal intent, ought to be avoided and the offender should be provided with the psychiatric care he might necessary need