Vem där? - Om vittnesanonymitet i svenska domstolar

Inför det svenska riksdagsvalet 2018 var ett av de mest debatterade ämnena brott och straff. Efter en tid av dödsskjutningar på öppen gata och med vittnen som inte vågade lämna sina iakttagelser på grund av risken för hämndaktioner ropades det från politiskt håll efter möjligheten till att avlägga vittnesmål anonymt som ett led i kampen mot den organiserade brottsligheten. Om inte utvecklingen hejdades fanns det en överhängande risk för att parallellsamhällen växte fram med minskad tillit till rättsstaten och yrkeskriminella som genom sitt våldskapital kunde gå fria utan att ställas till svars för sina brottsliga handlingar. Syftet med förevarande uppsats är att undersöka huruvida anonymisering i brottmålsprocesser strider mot rättegångsbalkens processuella principer och den tilltalades möjligheter till en rättvis rättegång ur främst ett rättssäkerhetsperspektiv. Frågeställningen blir särskilt intressant eftersom en sådan reglering skapar en intressekonflikt som lagstiftaren måste förhålla sig till mellan å ena sidan rättseffektivitet för staten att lagföra kriminella, vittnets trygghet att kunna medverka i en rättslig process och å andra sidan den enskildes rättssäkerhet, den grundläggande rätten för en misstänkt att få veta vem som riktar anklagelser. Framställningen kommer även att innehålla en jämförelse av hur vissa utländska rättsordningar har hanterat denna fråga och hur Europadomstolens syn på anonyma vittnen har förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Rättegångssystemet i Sverige har inte varit statiskt utan genomgått stora processuella reformer. Under häxprocessernas tid präglades förfarandet av en inkvisitorisk ordning med en domare som agerade både åklagare och domare i samma mål. Den misstänkte fick aldrig möjligheten att förbereda sitt försvar eller få vetskap om vem eller vilka som riktade beskyllningarna. I samband med den moderna rättegångsbalkens införande 1948 tillerkände lagstiftaren den misstänkte vissa partsrättigheter och förordnade att rättsordningen skulle vara uppbyggd kring principer om muntlighet, bevisomedelbarhet och kontradiktion för att uppnå materiellt riktiga avgöranden. I Sverige har vittnen en medborgerlig skyldighet att fritt och sanningsenligt lämna sina berättelser inför domstol. Vid vägran att uppfylla plikten kan domstolen besluta om vite eller till och med häktning. Den misstänkte har rätt att få tillgång till uppgifter om vittnets fullständiga namn. Att vittnen riskerar att utsättas för hämndaktioner från den tilltalade eller någon utomstående utgör inget undantag i lagstiftningen. Alltsedan 1990 har ett antal statliga utredningar berört frågan om anonymisering och gemensamt landat i slutsatsen att en förändring av rättegångsförfarandet inte anses motiverad på grund av den misstänktes rätt till partsinsyn och kontradiktion. Norge, Nederländerna och Storbritannien har infört möjligheten till anonymisering som ett verktyg mot den organiserade brottsligheten. Vittnet kan exempelvis uppträda under pseudonym, bakom skärm eller med en röstförvrängare. Europadomstolen har också ändrat sin uppfattning i frågan. Från att vittnesutsaga från en okänd källa betraktats som något otänkbart och i strid med EKMR har domstolen i senare avgöranden uppställt ett antal premisser för när det kan aktualiseras. Ett anonymt vittnesmål får endast beaktas om det inte utgör den enda och avgörande bevisning, ytterligare stödbevisning finns för åklagarens gärningspåstående samt att försvaret någon gång under processen fått tillfälle att förhöra vittnet. Anonyma vittnesmål som tillåten bevisning berör olika intressen i rättskedjan. För att hindra en utveckling med kriminella som köper sig frihet genom att utöva påtryckningar mot vittnen kanske lagstiftaren ofrånkomligen måste bevilja anonymitet i särskilda undantagsfall. Vi behöver hitta en mellanväg, ett regelverk med den norska modellen som inspiration. Vittnets rätt till trygghet ska säkras samtidigt som den enskildes rättssäkerhet fortsatt står stark.Prior to the Swedish general election in 2018, one of the most debated topics was crime and punishment. After a time of shootings on open street and with witnesses who did not dare to leave their observations due to the risk of reprisals, political cry called for the possibility of conducting testimony anonymously as part of the fight against organized crime. Unless recent developments were ceased, there was an imminent risk of parallel societies emerging with reduced confidence in the rule of law and criminals who through their violence, could go free without being held liable for their illegal actions. The purpose of this essay is to examine whether anonymization in criminal proceedings is contrary to the procedural principles of The Swedish Code of Judicial Procedure and the defendant´s right to a fair trial, primarily from a legal security perspective. Such a regulation will be particularly interesting as it will inevitably create a conflict of interests which the legislator must relate to; between legal effectiveness of the state to prosecute criminals, the security of the witness to participate in a legal process and, on the other hand, the individual’s right to legal certainty, the fundamental right of a suspect to know who is behind the allegations. The essay will also cover a comparison to how some foreign legal systems have handled this issue and how the European Court of Justices´ view of anonymous witnesses has changed in line with the societal development. The justice system in Sweden has not been static but instead undergone major procedural changes. During the witch process, the procedure was characterized by an inquisitorial arrangement with judges who acted both as prosecutors and judges in the same case. The defendant never got the chance to prepare for his or her defence and gain knowledge of who was behind the allegations. With the introduction of the Modern Bar Code in 1948, the legislature acknowledged the suspected party rights and the legal system would henceforward be based on principles of orality, immediacy in taking of evidence and contradiction in order to reach substantively correct decisions. In Sweden witnesses have an obligation to give evidence freely and truthfully before the court. In case of refusal of the duty, the person may risk a fine or even arrest. The fact that the witnesses are likely to be subjected to revenge actions by the accused or any third party constitutes no exception in the legislation. Since 1990, Swedish Government Official Reports have touched on the issue of anonymization and jointly concluded that the shortcomings in a change of the trial procedure is not considered justified based on the suspect´s right to party insight and adversarial proceedings. Norway, the Netherlands and the UK have introduced the possibility of anonymization as a tool against organized crime. The witness can, for example, appear under a pseudonym, behind a screen or with a voice distorter. The European Court of Justice has also changed its views on this matter. Since statements from an unknown source before were regarded as something unimaginable and in contradiction to the ECHR, the court has in later rulings set a few premises for when it can be appropriate. A testimony may only be considered if it is not the sole and decisive evidence, further evidence is available for the prosecutor´s claim and the defence is given an opportunity to hear the witness sometime during the process. Anonymous testimony as permitted evidence concerns different interests in the legal chain. In order to prevent the development of criminals who buy their freedom by exerting pressure on witnesses, the legislator may inevitably need to grant anonymity in exceptional situations. We are obliged to find a middle way, a regulatory framework with the Norwegian model as inspiration. The witness’s right to security must be protected, but the suspects right to law and order should remain strong