Anestesisjuksköterskors omhändertagande av patienter som erhållit icke-depolariserande muskelrelaxantia

Bakgrund: Att omhänderta patienter som under en operation ska erhålla eller har erhållit icke-depolariserande muskelrelaxantia (IDMR) är för många anestesisjuksköterskor en del av det vardagliga arbetet. Däremot finns det inga entydigariktlinjer på hur omvårdnaden kring en sådan patient ska ske. En inblick till anestesisjuksköterskornas omhändertagande av denna patientgrupp kan ge en ökad förståelse för och kunskap om den specifika anestesiologiska omvårdnaden. Syfte: Syftet med studien var att belysa anestesisjuksköterskors omhändertagande av patienter som har erhållit icke-depolariserande muskelrelaxantia. Metod: Metoden som användes i denna studie var kvalitativa fokusgruppsintervjuer (n=3) med 12 anestesisjuksköterskor som genomfördes vid tre sjukhus i Sverige. Deltagarna hade minst 2 års kliniskt yrkeserfarenhet som anestesisjuksköterska. Fokusgruppsintervjuerna analyserades med kvalitativ analys enligt Doody, Slevin och Taggart (2013).Resultat: Att prata med patienten och ge denne information fortlöpande under omhändertagandet varnågot som alla anestesisjuksköterskor ansåg vara en självklar del i deras arbete. Den information som delgavs anpassades till patienten för att försöka minska stress och oro inför anestesin och operationen. Metoder för övervakning var med specifik neuromuskulär monitorering (NMM), dvs. TOF och PTC, eller utan NMM då anestesiapparaten, ventilatorn, sömndjupsmätare, kliniska tecken och tid efter administrering av IDMR tillämpades för att övervaka patienten. IDMR administrerades ofta på anestesisjuksköterskornas egna initiativ eller enligt rutiner, men påverkades också av operatörens önskemål. Reversering gavs enligt rutiner som var utformade efter vad TOF-mätaren visade eller efter tid för senaste administrering av IDMR. Alla anestesisjuksköterskor försökte arbeta strukturerat, alltid ligga ett steg före i sin planering och att vara beredd på överraskningar var viktigt för att kunna göra ett bra arbete och ge patienten godomvårdnad. Konklusion: Studien visade att omhändertagande av denna patientgrupp skilde sig mellan kliniker. Utveckling av nationella riktlinjer skulle skapa en bättre säkerhetsmiljö och mera konsekvent omhändertagande nationellt