När anhörig blir vårdare åt en närstående med en demenssjukdom

Demens är en obotlig sjukdom som leder till ett beroende för den drabbade. Idag finns över 160000 människor som har diagnos demens i Sverige och den siffran kommer att öka i framtiden. De drabbade behöver vård och omsorg och det har blivit vanligt att anhöriga står för den insatsen. Samtidigt som de anhöriga upplever sorg och förlust har de också stor risk att själva drabbas av ohälsa då deras roll som anhörigvårdare är tungt och krävande. Syftet med denna studie var att undersöka hur anhöriga upplever att vårda en närstående med en demenssjukdom. Metoden som användes var en litteraturstudie som grundades på 11 kvalitativa och kvantitativa vårdvetenskapliga artiklar. Resultatet i analysen framkom två teman: Anhörigas rutiner för att klara av vardagen och Samhällets ansvar gentemot de anhöriga samt fem subteman: Anhörigas upplevelser och strategier, Isolering – de anhörigas syn på vardagen och dess utmaningar, Anhörigas behov av stöd, Att finna balans i hemmiljö och Att våga släppa taget. I resultatet har det framkommit att anhörigvårdarna upplever sig ensamma och övergivna i sin roll som vårdare. Flertal anhörigvårdare har utvecklat egna strategier för att klara av vardagen. Strategierna visar dock att det finns ett ökat behov av stöd och information då de inte alltid räcker till. Anhöriga som vårdar fastnar lätt i sin vårdande roll och allt kretsar runt den närstående. Egen tid och tid för återhämtning existerar inte och många upplever en psykisk stress vilket leder till isolering och ohälsa. I diskussionen diskuteras när gränsen nåddes för de anhörigas situation och hur olika strategier som utvecklades kunde användas i ett förebyggande syfte samt behovet av stöd och information till anhöriga belystes