Tillräknande av kunskap inom fullmaktsrätten : - Dags att se bortom behörigheten?

En avtalsparts vetskap eller culpösa ovetskap om ett visst betydelsefullt förhållande kan leda till att ett avtal eller en annan rättshandling ogiltigförklaras eller ges ett annat innehåll än eljest. Men hur förhåller det sig när den relevanta vetskapen finns hos den som för avtalspartens räkning framförhandlat avtalet? I denna uppsats kommer författaren att utreda under vilka förutsättningar en mellanmans (fullmäktigs) onda tro får samma betydelse för avtalspartens (huvudmannens) rättsställning som om huvudmannen själv varit i ond tro. Det har från olika håll ifrågasatts om full behörighet att träffa ett avtal måste föreligga för att huvudmannen ska tillräknas ond tro hos en fullmäktig. Tidig rättspraxis ger vid handen att en fullmäktigs insikter och åtgärder under förhandlingar med motparten saknar betydelse vid tolkningen av avtalet, när fullmäktigens behörighet varit begränsad till att förhandla och förmedla anbud. Inte heller i ogiltighetshänseende har en fullmäktigs onda tro utan vidare tillmätts betydelse, när det villkor som tredje man felaktigt utgått från legat utom behörigheten. Den beskrivna ordningen stämmer dåligt överens med hur tredje man i allmänhet uppfattar situationen och den går inte särskilt väl ihop med rättsläget efter det att avtal väl slutits; från och med detta ögonblick kommer huvudmannen (avtalsparten) att ansvara för sina anställda och andra medhjälpare på samma sätt som för sig själv (in contractu). HD har på senare år ändrat sin praxis och mycket talar numera för att huvudregeln är den motsatta; så länge fullmäktigen utrustats med en förhandlingsfullmakt kan hans eller hennes insikt om motpartens uppfattning tillräknas huvudmannen. Vilken rättsföljden blir av ett tillräknande avgörs av ett samspel mellan hur tvisten formuleras av parterna samt vad grundläggande avtals- och fullmaktsrättsliga principer ger vid handen. Utgångspunkten är att huvudmannen inte kan bli bunden av en sidolöpare (d.v.s. ett villkor som inte täcks av behörigheten), men i ogiltighetshänseende ska han stå risken för vad fullmäktigen vet om tredje mans uppfattning. Föreligger emellertid konsensus om avtalets giltighet i sig och tvist endast råder om dess innehåll, måste en tolkning av avtalet göras av domstolen till förmån för den ena eller andra parten. I ett sådant fall får fullmäktigens vetskap om tredje mans uppfattning, en omständighet som normalt endast leder till ogiltighet, betydelse för tolkningen av avtalet