Taxonomisk indelning och bevarande av späckhuggaren

Späckhuggaren är världens största delfin och en av havens toppredator. Trots att späckhuggaren uppvisar specialiseringar med avseende på social sammansättning, val av bytesdjur och ibland har morfologiska olikheter är den idag betraktad som en monotypisk art. Därför har späckhuggare tillhörande populationer av olika specialisering börjat refereras till som ekotyper. Exakt vad det är som skiljer ekotyperna åt är osäkert; är det genetisk differentiering, ett inlärningsmönster som överförs från moder till kalv eller ett kulturellt arv? I några lokala populationer har förändringar i populationstillväxt observerats. Misstänkta orsaker bakom den här förändringen är polyklorerade bifenyler, minskad tillgång på föda och störning från båttrafik. Syftet med den här uppsatsen var att besvara frågeställningen om späckhuggare ska delas in i underarter med avseende på de specialiseringar som finns, vad finns det som hotar dagens population och vad kan en ny artindelning ge för konsekvenser för bevarandet av späckhuggaren? De olika ekotyperna är studerade i varierande grad. Nordöstra Stilla Havets ekotyper har blivit studerade under längst tid. Även om skillnaderna mellan dem är relativt tydligt definierade finns det fortfarande en osäkerhet kring hur det genetiska flödet sker mellan späckhuggarna, vilket troligen är en av anledningarna som försvårar eventuell artindelning. De antarktiska späckhuggarna har diskuterats tillhöra olika underarter mycket tidigare, trots att de har studerats under mycket kortare tid. Här finns det större morfologiska skillnader som kanske markerar olikheterna på ett annat sätt. Varför en artindelning är önskvärd är givetvis för att ge en förståelse om späckhuggarens ekologi och biologi. Det skulle även kunna effektivisera bevarandearbetet för de populationer som har haft en nedåtgående populationstrend, utan att vänta tills en stor mängd individer har förlorats. Dock finns det ett stort allmänintresse för späckhuggaren i USA och Kanada och hos nationella organisationer är de redan klassificerade som hotade. Alltså behöver inte en artindelning som medför en högre prioritet på Internationella Naturvårdsverkets (IUCN) röda lista innebära någon skillnad för bevarandeinsatserna. Jag tror ändå att bevarandearbetet skulle kunna få större genomslag om krav ställs från en internationell organisation som IUCN. Innan det går att uttala sig om hur släktet Orcinus ska struktureras måste mer forskning på späckhuggaren göras. Beroende på om specialiseringen har sin grund i genetisk differentiering eller inlärningsmönster kan den globala populationen ses mer eller mindre som en enhet. Om späckhuggaren kan anpassa sig till nya miljöer finns det en mindre angelägenhet att ta hänsyn till arten.The orca, or the killer whale, is the world’s biggest dolphin and one of the top predators of the seas. Today, the orca is considered as a monotypic species, although different populations display diversities. The diversities include different social structures, different choice of prey and morphological inequalities. Therefore, orcas of different specializations are nowadays referred to as ecotypes. What the difference between two ecotypes really implies is discussed; is it a consequence of genetic differentiation, a training witch transfers from mother to calf or a cultural heritage? In some local populations, a slower population growth has been observed. The background of these changes is believed as inter alia environmental pollution, lack of food availability and acoustic pollution from boats. The aim of this essay was to discuss whether the orca should be classified into subspecies according to the specializations of theirs, what threats there are against today’s population and what changes in conservancy actions an eventual species division can lead to. The ecotypes of the northeast Pacific have been studied for the longest period of time. The differences between them are relatively well defined, although the genetic flow between the orcas is still not clarified, which probably is one of the reasons that obstruct subdivision of the species. The ecotypes of the Antarctic have been studied for a significantly shorter time period, and have yet been discussed to consist of subspecies rather than ecotypes way earlier. The underlying reason for that could be that they have more distinct differences in morphology that indicate the gap in between them in another way. The eligibility of a subdivision of the orca is obviously because of a better understanding of its biology and ecology. But the major reason that I can see is that it could improve the conservational work of the species in the populations where an alteration of population growth has been seen, and that the effort is made before a bigger amount of individuals are lost. However, the orca has a great public interest from USA and Canada and already encountered as threatened within national organizations. A higher priority on the International Union for Conservation of Nature (IUCN) red list might not signify any difference. I still believe that the conservation work could be improved if there are demands from an international organization such as IUCN. More research must be done before a decision covering the Orcinus species division can be made. Depending on if the specialization within the species exists due to genetic differentiation or learning, the global population can be regarded more or less as one unit and therefore more or less able to adjust to its environment. If a high probability of adaptation to the environment is shown, there will be a lower importance of regard towards the orcas