Överträning av sporthästar

Överträning är ett syndrom som förekommer såväl hos hästar som människor. Syndromet orsakas av ett alldeles för utmanande träningsprogram, och vid överträning sjunker prestationsförmågan utan att några kliniska förändringar ses. Prestationssänkningen håller i sig i 2–3 veckor fast den övertränade individen slutar träna. I den här litteraturstudien undersöker jag fysiologiska parametrar som ändras hos häst vid överträning samt diskuterar användning av dessa vid diagnostik. Träning syftar till att ge sporthästen en ökad förmåga att prestera väl i tävlingar och en vävnadsadaption som minskar risken för skador. Förändringar till följd av träning är bland annat ökad aerob kapacitet, hypervolemi, ökad specialisering av muskelfibrer och ökade muskelglykogenlager. Överträning hos hästar har främst studerats i longitudinella studier där överträning induceras med ett successivt ökande träningsprogram. I tidiga studier utan bra modell för inducering av överträning kom man fram till felaktiga påståenden om att hypervolemi på grund av ökat antal röda blodkroppar skulle ligga bakom överträning. Senare studier har istället visat på sänkt hematokritnivå och andel celler i blodet. Blodlaktatkoncentrationen förändras till följd av överträning, men det är ännu oklart vilken förändringen är. Den aeroba kapaciteten, mätt med maximal syreupptagningsförmåga, verkar förhålla sig lika vid överträning som vid normalträning. I skelettmuskulaturen har man sett ökad enzymaktivitet i samband med överträning, samt att muskelglykogenlagren slutar att öka. Det hormonella svaret är speciellt intressant vid överträning: kortisolhalten hos övertränade hästar ökar inte lika kraftigt vid fysisk aktivitet som den gör hos icke övertränade individer. Stillastående, övertränande hästar har inte onormala plasmakortisolhalter. Detta indikerar möjlig felreglering av hormonella svaret från hypotalamus, hypofysen och binjurarna vid stress. Också tillväxthormonsekretionen har visats bli oregelbunden i samband med överträning. Fastän magsår är väldigt vanligt hos sporthästar under mycket stress, har ingen ökad prevalens setts i samband med överträning. Sänkt kroppsvikt och beteendeförändringar verkar kunna indikera överträning, men det är osäkert hur bra parametrar för diagnostik av överträning de egentligen är. Sänkningen i kroppsvikt är så liten att ändringen i hull är svår att se. Beteendet har hittills enbart bedömts oblindat subjektivt. I nuläget anses travhästar vara mest utsatta för överträning. En travhäst har ofta ett tufft träningsprogram där träning sker i hög intensitet. Intervallträning utan tillräcklig tid för återhämtning mellan passen har setts ge upphov till, om inte överträning, så åtminstone förstadiet till överträning; övertänjning. Själva gångarten trav anses också vara mer energikrävande än galopp vid samma hastighet, vilket kan tänkas öka risken att just travhästar blir övertränade. Än så länge har ingen entydig, objektiv biomarkör för överträning hittats. Inte heller finns det tydlig klarhet i hur vanligt förekommande fenomenet är, då väldigt få tvärsnittsstudier gjorts inom området. För tillfället kan varje sporthäst som lider av en oförklarlig sänkning av prestationsförmågan diagnostiseras som fall av överträning.As overtraining syndrome is a condition that may affect both humans and horses, there is a great interest in studying this subject. Overtraining means reduced performance caused by a far too extensive training program. An overtrained individual will not regain their former fitness for 2-3 weeks, although all training is stopped for that amount of time. This literature study gives an overview on the physiological parameters associated with overtraining in racehorses. Training is supposed to adapt the horse to withstand greater exercise stress, and give the equine athlete a superior ability to race. Improvement of the aerobic capacity, hypervolemia, specialization on muscle fiber and greater stores of muscle glycogen are only a few of the important effects of training. Research on overtraining in racehorses has mainly been conducted by longitudinal studies where overtraining is induced by successively increasing exercises. The first studies on overtraining in racehorses had the false impression that overtraining was caused by red-cell hypervolemia. In fact, later studies have shown a decrease in packed cell volume and hematocrit associated with overtraining. The concentration of blodlactate has been linked to overtraining, but the specific change in this parameter is not yet clear. However, the aerobic capacity does not seem to play a part in the overtraining syndrome, as the maximal intake of oxygen is not affected by overtraining. While the activity of muscle enzymes increase due to overtraining, the increase in muscle glycogen stores do not expand further in overtrained individuals. The hormonal response to overtraining mainly consists of a lowered response from the adrenal cortex, leading to a diminished plasma concentration of cortisol. Growth hormone has also been discovered to act irregularly in response to overtraining. Although overtraining causes a hormonal response to stress, the prevalence of gastric ulcers is not greater in racehorses with symptoms of overtraining than in other racehorses. A decline in bodyweight has a correlation to overtraining. However, this factor is too small to be used as a measure in the field, as measurement would require a scale and regular weighing of all horses in training. Behavioral changes have also been consistently present in studies, but as there have been no objective measure in this field, it cannot yet be used as a reliable factor to base diagnosis on. As for now, the risk group seems to consist mainly of Standardbred horses. Whether this is because there are too few studies regarding prevalence of overtraining in horses, or whether it is a cause of an extreme training program in Standardbred horses is still unclear. The fact that trot requires greater energy resources than canter or gallop at the same velocity might also play a part in making Standardbred horses more vulnerable. No single biomarker for detecting overtraining has yet been established. This leads to believe that every horse suffering from an unexplainable loss of performance could be categorized as overreached at the very least, and possibly even overtrained