Hyperadrenokorticism hos hund

Hyperadrenokorticism (HAC) – eller Cushing’s syndrom – är en av de vanligast förekommande endokrina sjukdomarna på medelålders till äldre hundar. HAC innebär ett sjukligt tillstånd med kroniskt förhöjda halter av glukokortikoider, främst kortisol, i blodet. HAC delas grovt in i endogen och iatrogen HAC – där ACTH-producerande hypofysadenom (Pituitary-dependent hyperadrenocorticism, PDH) utgör den vanligaste orsaken till endogen HAC hos hund. De symptom som kan uppkomma vid sjukdomen är många, varav de mest karaktäristiska är polyuri, polydipsi, uppsvälld buk och alopeci. Alopeci är en av flertalet kutana lesioner som kan förekomma hos hundar med HAC – vidare kan även hyperpigmentering, calcinosis cutis, kutan atrofi, komedoner samt sekundära bakterie- eller svampinfektioner och demodikos ses. De kutana förändringarna är ofta de första, de mest dramatiska och ibland de enda synliga tecknen på sjukdomen, och utgör således en viktig markör. Syftet med denna litteraturstudie är att redogöra för patogenesen vid HAC hos hund, utreda vad som karaktäriserar de kutana lesionerna alopeci, kutan atrofi och calcinosis cutis samt undersöka hur väl utredda de bakomliggande verkningsmekanismerna till respektive lesion är. Alopeci utgör den vanligaste kutana lesionen vid HAC och karaktäriseras ofta av bilateralt och symmetriskt håravfall på bålen. Avsaknad av hårfollikelns anagena induktion (hårstråets tillväxtfas), och stimulering av katagen (övergångsfas då follikeln förbereder vilofas), är en trolig förklaring till alopecin – dock är den exakta verkningsmekanismen till detta oklar. Histopatologiskt ses en signifikant ökning av folliklar i kenogen fas (en fas där hårstrået har fällts och nybildning av ett nytt hårstrå uteblir) samt en hårfollikelatrofi. Kutan atrofi är en annan förekommande förändring kopplad till huden hos hundar med HAC, och resulterar ofta i sekundära hudinfektioner som pyodermi eller demodikos. Studier har visat att det framför allt är glukokortikoiders effekter på kutan celltillväxt och proteinsyntes som bär det huvudsakliga ansvaret för hudatrofin – med påverkan på bland annat fibroblaster och dess syntes av kollagen, elastin samt glukosaminoglukaner. Calcinosis cutis är ett relativt ovanligt symptom hos hundar med HAC – men har visat sig vara karaktäristiskt för sjukdomen hos hund om den uppstår. En tänkbar bakomliggande orsak till mineraliseringen är ökade mitokondriella kalciumnivåer. Vävnadsskada eller ökade nivåer av paratyreoideahormon (PTH) har diskuterats som predisponerande faktorer. Sammantaget är de exakta verkningsmekanismerna för alopeci, kutan atrofi och calcinosis cutis vid HAC inte helt kartlagda, och det är troligen flera kombinerade bakomliggande mekanismer som leder fram till de olika lesionerna – varav vissa är mer utredda än andra. Det råder i dagsläget en brist på studier utförda på hund kopplade till HAC, och flertalet studier är ofta baserade på topikalt applicerade glukokortikoiders bieffekter. För att klargöra de exakta effekterna och bakomliggande mekanismer vid alopeci, cutan atrofi och calcinosis cutis hos hund med HAC behövs det i framtiden mer omfattande studier inom området.Hyperadrenocorticism (HAC) – or Cushing’s syndrome – is one of the most common canine endocrinopathies in middle-aged to older dogs. HAC involves a chronic exposure to excessive concentrations of circulating glucocorticoids, mainly cortisol. HAC can be divided, roughly, into endogenous and iatrogenic HAC – where ACTH-secreting adenoma of the pituitary gland (i.e. Pituitary-dependent hyperadrenocorticism, PDH) is the most common cause of endogenous HAC in dogs. The clinical signs of the disease are numerous, of which the most characteristic are polydipsia, polyuria, abdominal enlargement and alopecia. Alopecia is one of many cutaneous lesions occurring in dogs with HAC – furthermore, hyperpigmentation, calcinosis cutis, cutaneous atrophy, comedones and secondary bacterial- or fungal skin infections and demodicosis can be present. The cutaneous lesions are often the first, the most dramatic or the only visible signs of the disease, and are thus important markers for disease. The purpose of this literature study is to give an account of the pathogenesis of canine HAC, investigate what characterizes the cutaneous lesions alopecia, cutaneous atrophy and calcinosis cutis, and to analyze the mechanism of action for each lesion. Alopecia is the most common cutaneous lesion of HAC and is presented as bilateral symmetrical hair loss, which often affects the trunk. Absence of the anagen induction (phase of controlled growth) and stimulation of the catagen phase (regression of the lower follicle) of the hair follicle is a likely explanation for alopecia, however, the exact mechanism of action is unclear. Histopathological changes include a significant increase of hair follicles in kenogen (hair follicle that have lost their hair fibre and remain empty for a certain time before anagen is reinitiated) and follicular atrophy. Cutaneous atrophy is another cutaneous lesion of canine HAC, and often results in secondary skin infections as pyoderma or demodicosis. Studies have shown that the glucocorticoid effects on cutaneous cell growth and protein synthesis can explain the skin atrophy – since it affects fibroblasts and their synthesis of collagen, elastin and glycosaminoglycans. Calcinosis cutis is uncommon in dogs with HAC – but characteristic if it occurs. It has been postulated that high levels of mitochondrial calcium may lead to the mineralizations. Tissue damage or increased levels of parathyroid hormone (PTH) has also been discussed as predisposing factors. Taken together, a broad spectrum of different mechanisms seems to contribute to the development of alopecia, cutaneous atrophy and calcinosis cutis in canine HAC – some more well described than others – and the exact pathogenesis is still unclear. There is, in the current situation, a lack of studies performed on dogs with HAC, and most studies are often based on the side effects of topically applied glucocorticoids. To clarify the exact effects and underlying mechanisms of alopecia, cutaneous atrophy and calcinosis cutis in dogs with HAC, more extensive studies are needed in the future