Effect of corticosteroids on articular cartilage after intra-articular injection as treatment of osteoarthritis

Osteoartrit (OA) är ett stort problem hos hästar då det orsakar upp till 60% av alla hältor. OA är en inflammatorisk och progressiv sjukdom som uppkommer när ledens naturliga balans mellan anabola och katabola processer rubbas och jämnvikten förskjuts så att de katabola processerna tar över. Behandlas inte OA i tid kommer denna obalans att fortgå och efter en tid kommer degenerativa, kroniska skador på ledbrosket att uppstå. När sjukdomen har gått så långt är det svårt att behandla med lyckat resultat. Lyckas man upptäcka sjukdomen i ett tidigt stadium och sätter in behandling direkt är prognosen bättre. Idag är intraartikulär injektion av kortikosteroider ett vanligt sätt att behandla OA. Trots att kortikosteroider är effektiva när det gäller att ta bort kliniska symptom så som hälta är denna behandlingsmetod något kontroversiell och omdiskuterad. Anledningen till detta är att vissa hävdar att kortikosteroider har negativa effekter på ledbrosket. Inom veterinärmedicin är det framförallt tre olika kortikosteroider som är populära för intraartikulär behandling i samband med OA hos häst, betamethason, triamcinolon acetonid (TA) och methylprednisolon acetat (MPA). Syftet med denna uppsats är att jämföra dessa tre farmakologiska formuleringar för att utvärdera om det finns några uppenbara skillnader mellan dem, speciellt i avseende på hur ledbroskets matrix molekyler påverkas och hur effektiva de är på att reducera hälta. Det är svårt att utifrån de studier som idag finns tillgängliga att dra någon konkret slutsats om vilket av de tre kortisonpreparat som är det bästa alternativet för behandling av OA. Anledningen till detta är att studierna som är gjorda är utformade på olika sätt och det är därför svårt att jämföra dem med varandra. Det som kan konstateras är dock att det inte finns några uppenbara tecken på att intraartikulär behandling med TA eller betamethason leder till skador på ledbrosket så länge man använder korrekta doser och låter hästen vila under den tid som kortisonet verkar. MPA är mer tveksamt, här har många studier visat på negativa effekter hos ledbrosket. Dock har man i dessa studier använt friska hästar, höga doser och lederna har injicerats med täta intervall. Det skulle vara intressant att se om man kunde se samma negativa effekter på ledbrosket även vid lägre doser och mindre frekventa injektioner av MPA. Sammanfattningsvis kan det konstateras att studier där dessa tre typer av kortikosteroider jämförs på likvärdigt sätt krävs för att kunna dra bättre slutsatser om vilket typ som fungerar bäst.Osteoarthritis is a huge problem in equine veterinary medicine since it causes up to 60% of all lameness. OA is an inflammatory and progressive disease, which occur when the natural balance between anabolic and catabolic processes is disturbed. If this imbalance continues and no treatment is insert, degenerative and chronic damage on the articular cartilage will occur. When the disease comes to this irreversible stage it is difficult to achieve a successful treatment but in an early stage of the disease treatment may improve the prognosis. Today intra-articular injections with corticosteroids is a common treatment of OA. Corticosteroids are effective to reduce lameness but the treatment is controversial and heavily discussed. The reason for this is that some people believe that corticosteroids affect the articular cartilage metabolism negatively. In equine veterinary medicine, mainly three types of corticosteroids are used, betamethasone, triamcinolone acetonide (TA) and methylprednisolone acetate (MPA). The purpose of this study is to investigate if there are any differences between these three pharmaceutical preparations, with focus on the effect on articular cartilage matrix molecules and how effective their therapy reduces lameness. Since studies within the subject are designed in different ways it is difficult to compare them in a fair way. Therefore, it is impossible to determine which of the three corticosteroids that works in the most favorable way in reducing OA. What can be said is that there is no significant evidence that TA or betamethasone would be harmful to the articular cartilage as long as the dosage is correct and the horse rest while the drug is acting. MPA is a bit more doubtful. Studies have shown that MPA affect the articular cartilage in a negative way, but the methods in these studies can be questioned since the horses are injected with high doses and frequent intervals. Studies with more relevant doses and injection intervals would be wishful. As a conclusion, more studies which compare these three types of corticosteroids are necessary to be able to say which is the best alternative as treatment of OA in horses