Insikt och handling 22: Temanummer om filosofins nytta

Den här volymen består av en serie bidrag på temat filosofins nytta. Frågan om filosofins nytta har varit utgångspunkten för de enskilda texterna, men har inte satt gränser för innehållet i dem. Bidragen skär in i varandra på många olika sätt. Att gruppera dem har inte varit lätt. Därför uppmanas läsaren att pröva andra kombinationer än den vi fastnat för. I detta förord vill vi ge en kort beskrivning av texterna, och peka på några beröringspunkter dem emellan. Antologin inleds med ett bidrag från Martin Jönsson, doktorand i teoretisk filosofi. Jönsson intresserar sig för den personliga nyttan med att studera filosofi. Han uppmärksammar här de färdigheter som en filosofistudent tillgodogör sig och menar att det är dessa som framförallt är nyttiga med filosofistudierna. Han håller bl.a. fram färdigheter såsom att analysera, utvärdera och konstruera argument samt att genom definitioner och preciseringar analysera och utreda begrepp. Sådana här färdigheter, menar Jönsson, är speciellt nyttiga genom sin allmängiltighet och flexibilitet. I en föränderlig värld är det sådana som har ett varaktigt värde. Det andra bidraget är både likt och olikt det första. Sören Halldén, professor emeritus i teoretisk filosofi, ställer frågan om filosofin kan göra något som är till nytta i livet utanför universitetet. Halldén menar att det inte är det filosofiska tankegodset utan något enklare, det sokratiska arbetssättet, som kan och bör beredas plats. I kapitlet kännetecknas detta arbetssätt såväl av ett kritiskt ifrågasättande, en strävan mot det konkreta, som en öppenhet att pröva olika möjligheter och sätt att väga dessa mot varandra. Resultatet blir kanske inte alltid storslaget. Den typiskt sokratiska dialogen slutar ibland med en anspråkslös vändning: ”Vi får nog tänka efter en gång till.” Halldén illustrerar därefter hur detta går till genom att visa hur snabbt det sokratiska perspektivet kan aktivera en strävan efter att förstå relationerna mellan skrattet, humorn och kulturen. Det tredje bidraget kommer från Hans Larsson-samfundets ordförande, Victoria Höög. Från ett idéhistoriskt perspektiv ger hon en bild av filosoferna där Halldéns sätt att bedriva filosofi representerar en tid som flytt. För de akademiska kollegerna, menar Höög, är filosofen inte någon Sokrates, utan en professionell akademiker, som utför ett högt specialiserat jobb. Akademiskt utövad filosofi är överhuvudtaget inte tillgänglig för den intresserade allmänheten. Filosofernas kontaktyta gentemot samhället har blivit allt mindre. Försöken att motverka denna trend, av Halldén och andra, har i stort sett misslyckats. Ett exempel på att det inte finns något som förhindrar ett direkt möte mellan filosofiskt resonemang och samhällsrelevanta frågeställningar ges emellertid av Lena Halldenius, universitetslektor i etik vid Malmö högskola. Halldenius tar sin utgångspunkt i ett uppmärksammat lönediskrimineringsmål, det så kallade Barnmorskemålet, som handlade om ifall löneskillnaden mellan en kvinnlig barnmorska och en manlig klinikingenjör utgjorde lönediskriminering enligt Jämställdhetslagen. Den filosofiska och juridiska standardbilden av diskriminering kopplar diskriminering till en beslutsgrund som är irrelevant och består i en personlig egenskap, som den som drabbas har men som en jämförelseperson inte har. I kapitlet visar Halldenius att standardbilden har svårt att leva upp till ett flertal rättvisekrav som man kan ställa på en föreställning om diskriminering. Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, menar att moralfilosofins nyttighet för demokratin ligger i dess förmåga att klargöra de normativa antaganden som den vilar på. I kapitlet ger han ett exempel på en sådan analys. Bauhn undersöker relationen mellan frihetsantagandet och jämlikhetsantagandet. Han argumenterar för att frihetsantagandet är överordnat jämlikhetsantagandet. Strävan efter social och ekonomisk jämlikhet inom en demokrati får inte åsidosätta de medborgerliga frihetsrättigheterna. Demokratifrågor är delvis temat också i kapitlet av Dan Egonsson, docent i praktisk filosofi. Egonssons utgångspunkt är att filosofins själ ligger i att försöka finna fram till de bästa argumenten och sedan följa dem till en slutsats. Men hur förhåller sig detta ideal till grundlagen, där det till exempel står att ”Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”? Är jag filosof om jag är bunden av vissa politiska värderingar? Egonsson anser inte detta. Han noterar lättat att han får stöd i Lunds universitets strategiska plan, som säger att forskning och utbildning ska vara intellektuellt och moraliskt oberoende av olika påverkansfaktorer. Men hur går det egentligen för vårt universitet, om det visar sig att den strategiska planen sätter integriteten högre än trohet mot demokratiidealet och därmed tillåter och rentav uppmanar till lagbrott!? Annika Wallin, forskarassistent i kognitionsvetenskap, tar upp ett annat tema: mötet mellan filosofin och andra vetenskaper. Kapitlet fokuserar på exemplets roll i filosofisk argumentation, och då framförallt exempel som hämtas från en vetenskap och används i filosofin. Wallin ser många fördelar med ett ökat utbyte med andra vetenskaper, men också några intressanta fallgropar. En av dessa är att trots att den vetenskapliga teorin revideras snabbare än den filosofiska, kan eftersläpningen i filosofens läsning av den vetenskapliga litteraturen medföra att de exempel som används är inaktuella. I en av Wallins fallstudier visar det sig till exempel att de filosofiska referenserna är mer än 20 år färskare än de psykologiska. En annan fallgrop är att filosofer ibland tenderar att vara mindre öppna för empiri som talar mot deras ståndpunkt än för empiri som talar för den. Johannes Persson, docent i teoretisk filosofi, avslutar med att diskutera några frågor om hur den bland filosofer gängse uppfattningen att filosofin har en hård kärna som ibland behöver värnas (av filosofens hårda skal) påverkar filosofins nyttighet. Persson menar att flera av de möten som beskrivits i volymens tidigare bidrag, givet denna uppfattning, blir atypiska