Sivar Arnér - den livsbejakande nihilisten

Sivar Arnér tar i sitt tidiga författarskap (1943–56) upp frågor och motiv som liknar existentialismens: främlingskapet inför världen, de absurda handlingarna, den starka livsviljan och insikten att världen är ett kaos. I samtliga verk från fyrtio- och femtiotalet, även de hörspel som har ett politiskt budskap, beskriver han människor som kämpar med en svår livssituation. Oftast hakar de upp livsmodet på någon självkonstruerad sanning och inser inte att de flyr verkligheten. Men alla fortsätter inte sin verklighetsflykt. I slutet av berättelserna inser huvudpersonen att han bedragit sig själv. Insikten gör honom fri och han får mod att acceptera tillvaron som den är. Anledningen till att huvudpersonerna blir existentiella hjältar och inte längre känner främlingskap inför tillvaron är att de efter en lång inre kamp plötsligt känner hur livsviljan genomströmmar dem samtidigt som de genomskådar sin livssituation. Samtidigt som Sivar Arnérs första romaner kom ut spreds den franska existentialismen över Europa. Hösten 1945 spelades Jean-Paul Sartres Flugorna på Dramatiska teatern i Stockholm. Strax efteråt fick vi de första skönlitterära verken av Albert Camus och Sartre översatta. Efter 1946, när Sartres Existentialism är en humanism utgivits, blossade en debatt upp på dagspressens kultursidor och existentialismen blev ett välkänt begrepp för många. Om man känner till den existentiella problematiken i Arnérs texter och samtidigt vet att existentialismen spreds åren efter hans debut, då ligger det nära till hands att antaga att Sivar Arnér tillhörde den skara av författare som inspirerades av den nya franska riktningen. Thure Stenström, den främste svenska forskaren i existentialism, menar emellertid att så inte var fallet. I Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–1950 (1984) pekar Stenström särskilt på de s.k. fyrtiotalisternas intresse för Sartre och Camus. Karl Vennberg, Lars Ahlin och Stig Dagerman är några som enligt Stenström på ett eller annat sätt stod existentialismen nära. Sivar Arnér betraktas emellertid inte som någon författare som har beröring med riktningen. Tvärtom påstås hans verk vara präglade av en människoskildring som helt strider mot existentialismens. Stenströms slutsatser om Arnérs tidiga författarskap är kanske förvånande men icke desto mindre bekräftas de till viss del av Arnér själv. Inte så att Arnér skulle ha uttalat sig om den idémässiga bakgrunden till sina människoskildringar, men han har uttalat sig kritiskt om Camus’ och Sartres idéer i sina artiklar. Min tes är att Sivar Arnér, trots sina uttalanden mot Camus och Sartre, behandlar frågor och motiv som har stora likheter med existentialismens