Strategiskt riskkapitali finansindustrin : En fallstudie om autonomi och dess konsekvenser

Den tidigare stabila finansbranschen har snabbt blivit hotad av den digitala transformationen. Ett strategiskt verktyg som används av etablerade banker som står inför denna nya och föränderliga miljö är strategiska riskkapitalinvesteringar i det närliggande området av finansiella teknologier (FinTech). Denna studie undersöker strategiskt riskkapital i termer av organisatorisk design; närmare bestämt graden av autonomi i riskkapitalverksamhetens investeringsprocess. Studien undersöker konceptet riskkapitalautonomi och analyserar kvalitativt konsekvenserna av den valda nivån av autonomi. En abduktiv metodologi används, där insamling av empiriska data från fyra fallföretag sammanflätas med en omfattande litteraturstudie inom området organisationsdesign. Studien genererar en förlängning av den aktuella litteraturen då få tidigare studier undersökt riskkapitalorganisationers grad av autonomi och dess konsekvenser i kvalitativa termer. Studien finner att graden av autonomi hos strategiska riskkapitalverksamheter i finansindustrin bör mätas på en kontinuerlig skala, och föreslår en sådan skala baserad på två dimensioner: autonomin i sökandet efter möjliga investeringar och autonomin i beslutsprocessen. Studien finner också skillnader i de valda nivåerna av autonomi hos det studerade urvalet och diskuterar två möjliga förklaringar till dessa skillnader; målet med riskkapitalaktiviteten samt miljön organisationen verkar i. Vidare visar studien att olika grader av självständighet ger olika kvalitativa möjligheter och begränsningar för riskkapitalorganisationer vars syfte är att uppnå strategiska fördelar för ett kapitalgivande bolag. Det visar sig att en lägre grad av autonomi underlättar för riskkapitalenheten att leverera strategiskt värde till kapitalgivaren, men att det även kan begränsa vilka investeringar enheten kan göra. Högre autonomi kan istället möjliggöra fler typer av investeringar men begränsar vilken kunskap, och därmed strategisk nytta, riskkapitalenheten kan leverera till kapitalgivaren. Studien konkluderar att flera aspekter är viktiga att ta hänsyn till vid beslut av en riskkapitalenhets grad av autonomi och bidrar med en fördjupad förståelse av den strategiska ledningen av riskkapitalaktiviteter.The previously stable financial industry has rapidly been threatened by the digital transformation. One strategic tool used by incumbent banks facing this new and changing environment is strategic venture capital investments in the closely related field of financial technologies (FinTech). This research studies strategic venture capital in terms of the organisational design of VC activities; more specifically, the degree of autonomy of the VC’s investment process. The study investigates the concept of VC autonomy and qualitatively analyses the implications of the chosen level of autonomy. An abductive approach is used, performing empirical data collection on four case companies and intertwining the results with an extensive literature study within the field of organisational design and performance. The study generates an extension of the current literature as few previous studies have investigated a VC’s level of autonomy and its implications in qualitative terms. The study finds that the degree of autonomy of strategic VCs should be measured on a continuous scale, and proposes such a scale based on two dimensions: the autonomy of the sourcing of possible investments, and the autonomy of investment decision-making. Furthermore, the study reveals a variance in the chosen levels of autonomy of the studied sample, and discusses two possible explanations for this variance; the objectives of the VC activity and the environment the VC operates in. Furthermore, the study shows that different degrees of autonomy induce different qualitative opportunities and limitations for VCs aiming to achieve strategic benefit for a capital providing company. A lower degree of autonomy is shown to facilitate for the VC to deliver strategic value, but may limit which investments it can make. Higher autonomy can on the contrary enable more types of investments but limit which knowledge, and thus strategic benefit, the VC can deliver. The study concludes that several aspects are of high importance to consider when choosing a VC’s degree of autonomy and contributes with a deeper understanding of the strategic management of VC activities.