Establish more documentation? : The importance of Transfer Pricing documentation in the assessment of evidence when applying the correction rule

Transfer Pricing är ett internationellt fenomen som tar sikte på de transaktioner som företas mellan bolag i intressegemenskap. Regler som reglerar prissättningen av sådana typer av transaktioner har funnits i svensk skatterätt sedan 1920-talet, men det är inte först de senaste årtiondena transaktionerna kraftigt uppmärksammats av de internationella skattemyndigheterna. Den prissättning som bolag i multinationella koncerner tillämpar på transaktioner avseende varor och tjänster mellan bolag i olika stater kan nämligen användas för att transportera vinstmedel till lågbeskattande länder, och därigenom finns en risk för att skattebasen eroderas i den stat vinstmedlen allokeras bort från. Det är därför av vikt att dessa transaktioners prissättning motsvarar vad oberoende parter hade avtalat. Om prissättningen avviker från vad oberoende parter hade avtalat finns det i Sverige en möjlighet för Skatteverket att korrigera priset enligt den s.k. korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL. I dessa fall korrigeras prissättningen till det pris som Skatteverket anser utgör ett armlängdspris, d.v.s. det pris som parter med ett armlängds avstånd sinsemellan hade avtalat. Det innebär i regel att bolagets intäkter höjs. Problem uppkommer när det rätta priset ska bestämmas. I Sverige finns sedan 2007 ett dokumentationskrav för bolag som företar den här typen av transaktioner, dels för att bolagen ska göras medvetna om valet av prissättningsmetod, dels för att Skatteverket lättare ska kunna utföra kontroller. Exakt vad dokumentationen ska innehålla och vilken betydelse den har för bevisprövningen vid tillämpning av korrigeringsregeln är enligt min mening inte klarlagt. Den här uppsatsen syftar till att utreda vilken betydelse internprissättningsdokumentationen har för bevisprövningen vid tillämpning av korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL. Med beaktande av OECD:s slutrapport av BEPS Action 13, och Skatteverkets förslag om ett utvidgat dokumentationskrav till följd av denna slutrapport, är syftet även att utreda om de nya föreslagna dokumentationsreglerna kan komma att påverka bevisprövningen. Syftet har huvudsakligen besvarats med hjälp av den rättsdogmatiska metoden. Vad som enligt min mening utgör gällande rätt avseende dels internprissättningsdokumentation, dels bevisprövning, har klarlagts genom att tolka och systematisera de relevanta rättskällorna. Uppsatsen innehåller även en redogörelse för Skatteverkets förslag avseende det utvidgade dokumentationskravet och en jämförelse mellan detta och de nuvarande reglerna. Efter att ha analyserat lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin har följande framkommit. Skatteverket har ensamt bevisbördan för att en felprissättning föreligger. Beviskravet är högre för efterbeskattning och skattetillägg. Internprissättningsdokumentationen har betydelse vid bevisprövningen av huruvida oriktig uppgift föreligger eller inte vid tillämpning av korrigeringsregeln när de uppgifter som lämnats i inkomstdeklarationen ska revideras. Oriktig uppgift föreligger i dagsläget aldrig formellt, dels beroende på att dokumentationskravet är osanktionerat dels beroende på att innebörden av kravet inte är specificerat. Oriktig uppgift kan således endast föreligga materiellt. Om det finns en bra och väl underbyggd dokumentation har Skatteverket svårt att visa att en prissättning materiellt är felaktig, även om den vid en första anblick synes vara det. Är dokumentationen bristfällig finns enligt min mening två aspekter, antingen är det till skattebetalarens fördel eftersom Skatteverket i dessa fall inte har något material att utgå från vid sin bedömning och därav får svårare att uppfylla sin bevisbörda, eller så är det till skattebetalarens nackdel eftersom det kan väcka misstanke om felprissättning hos Skatteverket, varför en revision troligen inleds. De nya dokumentationsreglerna medför enligt min mening ingen förändring av denna slutsats.