Something like this but not this - en betraktelse över det kreativ språket

Det finns hur mycket material och litteratur som helst om hur en regissör ska tilltala sina skådespelare men knappt något om hur en regissör ska verka som kreativ chef inom arbetsgruppen. Ett motargument till att det inte finns så mycket tillgänglig information om regissörens kreativa diskurs inom arbetsgruppen kan vara att det inte behövs, vill en som regissör lära sig om kreativt ledarskap kan hen vända sig till de i affärsvärlden skrivna teser om ämnet. Problemet är ändå att det som i affärsvärlden går under benämningen kreativt ledarskap handlar om övertygelse och salesment medan en regissörs kreativa ledarskap mer grundar sig på att förmedla känslor. En regissör har inte heller ett företags trygghet och att falla tillbaka på eller maktepitet att gömma sig bakom, utan är helt beroende av sig själv, sin röst och sitt kroppspråk som arbetsredskap. Den retorik som i böcker om regissörens och skådespelarens gemensamma retorik går i viss mån att applicera även på regissörens och arbetsgruppens retorik men det finns en markant skillnad: där regissören för skådespelaren är just en regissör, är regissören för arbetsgruppen mer en instruktör. Det kreativa språket är en kombination av kunskap, spontanitet och eftertanke. Det kreativa språket är i denna essä mer ett hjälpmedel för att som regissör klara av att sätta sina åhörare, och tillika medkreatörer, i en kreativ trans. Med trans menas då inte en negativt klingande hypnotisk förmåga som ofta inom fiktion tillskrivs mystiker. Det handlar inte om hjärntvätt eller på ett konspiratoriskt sätt komma åt makt, likt den bild folkloren målat upp av Rasputin. Den kreativa transen kräver en mer dialogisk verksamhet, under vilken även lyssnaren bär ansvar. Det kan jämföras med att utöva yoga; instruktören vägleder sina yogis samtidigt som de själva ideligen måste vara ärliga mot sina egna fysiska och mentala begränsningar. Med andra ord kan trans även likställas med det för några år sedan så trendiga ordet flow; ett samlingsbegrepp för ett önskat mentalt tillstånd av kreativ genomströmning. Essän tar även upp kontraproduktiva fallenheter en regissör kan ha med och gentemot sina medkreatörer, såsom överfokusering på kunskap, prokastrinering, beslutsångest, rädslan för att ha fel, konflikträdsla (överdriven snällhet) samt formalism. Jag kommer inte med lösningar utan vill belysa problem. Jag sysslar inte med objektiva sanninger då de, enligt min subjektiva åsikt, inte existerar. Jag vill inte skriva om hur en ska göra för att nå resultat, det har jar inte mandat till. Det här är mer en diskussionsöppnare om ledarskap än en tiostegs-guide och quick fix till bättre slutresultat eller en bruksanvisning för hur det kreativa ledarskapet bör se ut. Framför allt är denna essä en betraktelse över hurudan min framtida idealretorik kunde vara, både som aktiv talare och åhörare, kreatör som medkreatör. En betraktelse främst därför att detta ämne är så oerhört brett. Jag har mer strävat efter att vara övergripande, inte forskande. Mycket av det som tas upp i denna essä är inga nya rön utan mer en tvärvetenskaplig godispåse av olika teorier: att helt enkelt sammanställa adekvat material från olika källor till något jag själv hade velat läsa som ny registuderande