Assessment of text interpretation : A study of how teachers assess students' ability to interpret the message of a text.

This study, based on interviews with seven teachers of Swedish, investigates how they define the concept of text interpretation and how they assess pupils’ ability to interpret text. The results show that the teachers define text interpretation as an ability to perceive hidden messages in text and an ability that is closely connected to reading comprehension. This description agrees with the way text interpretation is explained in previous research but not with the description in the curriculum. This is a defect, since teachers ought to know what they are supposed to assess, based on the steering documents they are expected to follow in their professional practice. Here, however, the teachers’ assessment skills are shown to be an asset. When teaching literature the teachers say that they normally use dialogue and written assignments in which pupils reason on the basis of the content of the text and their personal experience. The forms of assessment are summative and formal, although it seems difficult to use fixed answer templates for reasoning in contexts like this where it is not clear what can be said to be right or wrong. Summative assessment, however, seems more reliable and credible than formative assessment. A picture thus emerges of the difficulty of assessing text interpretation which is simultaneously multivalent and reliable.Denna studie är grundad på intervjuer av 7 svensklärare i syfte att undersöka hur de definierar begreppet texttolkning och hur de bedömer elevers förmåga att tolka text. I resultatet framgår att lärarna definierar texttolkning som en förmåga att uppfatta dolda budskap i text och en förmåga som är nära sammankopplad med läsförståelse. Denna beskrivning stämmer väl överens med hur texttolkning förklaras i tidigare forskning men inte med den beskrivning som framkommer i läroplanen. Detta är en brist då lärare bör veta vad de ska bedöma, utifrån styrdokument de ska utgå från i sin yrkesutövning. Här framstår dock lärares bedömningsfärdighet som en tillgång. Vid litteraturundervisning säger lärarna att de vanligen tillämpar dialog och skriftliga inlämningsuppgifter, med resonemang utifrån både textens innehåll och personliga erfarenheter. Bedömningsformerna är summativa och formella, även om fasta svarsmallar ter sig svåra att använda vid resonemang, då det i dessa sammanhang inte tydligt framgår något som med säkerhet kan sägas vara rätt eller fel. Summativ bedömning ter sig dock mer tillförlitlig och trovärdig vid en bedömningssituation, jämfört med formativ. Här framkommer således en bild av att det är svårt att bedöma texttolkning som på samma gång är flertydig och tillförlitlig