Barnets bästa? : En kvalitativ studie med syfte att undersöka familjehemsföräldrars erfarenheter av biologiska föräldrars hemtagningsbegäran av det placerade barnet

Syftet med denna studie är att undersöka ett antal familjehemsföräldrars erfarenheter av att befinna sig i en juridisk process, där det placerade barnets biologiska förälder gjort en hemtagningsbegäran och yrkat på att vården enligt LVU skall upphöra. Mer specifikt avser studien att beskriva hur familjehemsföräldrarna upplever den juridiska processen avseende de placerade barnens känslomässiga, beteendemässiga och sociala utveckling, sin egen relation med barnen, kontakten med barnens biologiska föräldrar samt kontakten med barnets omgivande professionella nätverk. Studien bygger på kvalitativa halvstrukturerade intervjuer med åtta familjehemsföräldrar i fyra olika familjehem. Familjehemmen är geografiskt åtskilda och belägna på olika platser i Sverige. Som teoretiska ramverk har ett anknytningsteoretiskt perspektiv och teorier om barn och trauma använts. Tidigare studier och forskning visar på att de familjehemsplacerade barnen är en särskilt utsatt grupp i samhället och att barnens rättsskydd är mycket begränsat. Resultatet i denna studie utgör inget undantag. Intervjupersonerna beskriver att barnen under den juridiska processen är utsatta för mycket stark psykisk stress. Barnen uppvisar svåra psykiska symptom som tydligt följer den juridiska processens faser. I den stund de nås av hotet om uppbrott så ökar barnens symptom med dissociation, tilltagande mardrömmar samt svårigheter att hålla urin och avföring. Studien bekräftar således tidigare forskning som visar på att placerade barn ständigt omges av en oro och osäkerhet kring placeringens varaktighet och stabilitet i tillvaron. Även familjehemsföräldrarnas situation är utsatt. Flera av intervjupersonerna beskriver att de mått mycket dåligt under de omständigheter som den juridiska processen medför. Familjehemsföräldrarna upplever en känsla av maktlöshet och att de sviker barnen. Maktlösheten uppkommer också utifrån familjehemmens svaga rättsliga ställning som innebär att de inte är någon part i de rättsliga processerna och kan således inte driva barnens intressen. Resultatet visar också på brister i stödet, både till familjehemmen och barnen. Barnen som är i stort behov av terapeutisk behandling förvägras detta då det terapeutiska arbetet förutsätter stabilitet, vilket paradoxalt nog är det som saknas i dessa barns tillvaro. Utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv så innebär otryggheten och avsaknaden av förutsebarhet under placeringen att barnen varken får möjlighet att knyta an till familjehemsföräldrarna eller hjälp med att separera från de biologiska föräldrarna.