Barnen som flyr ensamma är de mest utsatta : En kvalitativ studie av fyra ensamkommande afghanska flyktingbarns upplevelse av integrationsprpcessen i Sverige

Syftet med denna studie är att öka förståelse för hur fyra ensamkommande flyktingbarn upplever det nya samhället, samt det som görs för att underlätta deras integrering i Sverige. Att lämna sitt hemland och vara på flykt för en bättre framtid är ett beslut som varje ensamkommande flyktingbarn har tvingats möta, och lämna sin komfort zon. Denna forskning utvärderar effekterna av påtvingad invandring och de copingmekanismer som fyra ensamkommande barn använde när de påbörjar sin resa till frihet och en fristad i Sverige. Dessutom så undersöker denna uppsats det mottagandelandet Sverige, och tillgången till resurser för att underlätta deras integration i det svenska samhället, både på kommunal och nationell nivå. Fokus i denna uppsats är delvis på de svårigheter dessa ungdomar genomgår i hemlandet och den kulturchock och det tryck att anpassa sig som de möter i det nya landet. En kvalitativ forskningsmetod används i denna uppsats, som undersöker subtila nyanser av bilden på ensamkommande flyktingbarn. I denna uppsats används semi-strukturerade intervjuer för att samla in kvalitativa data, vilket gör att de svarande får tid och utrymme att dela sina känslor. Fokus i intervjun bestäms av forskaren då det finns områden som bedöms behöva en djupgående undersökning. Berättelserna analyseras med hjälp av kristeori och teorier om invandrings- och flyktingprocesser som en ämnesteori, och vi skiljer på två olika faktorer, 1. Resan bestående av dramatiska konsekvenser, såsom trauma, frustration, förföljelse, och sist men inte minst ”separationsångest". 2. Stress till följd av den nya kulturen och trycket för snabb anpassning och förändring. The purpose of this study is to increase understanding of how four unaccompanied refugees experience their new society and what is being done to facilitate their integration in Sweden. To leave and escape a homeland to try to find a better future is a decision that every unaccompanied minor refugee has been forced to face, leaving his/her comfort zone. This research evaluates the impact of forced migration and the coping mechanisms that four unaccompanied minors use as they embark on their journey to freedom and a safe haven in Sweden. Additionally, this essay examines the host country Sweden, and its availability of resources to better facilitate the integration of migrants to Swedish society both at the municipal and national level. The focus of this essay is partly on the difficulties these youngsters undergo in their home country and the culture shock and pressure to adapt they face when living in their new country. Furthermore, by choosing qualitative research method for this essay, we examine subtle nuances of the image of unaccompanied refugee children, both as a concept and as a denominator that creates an identity crisis for them. In this essay semi-structured interviews are utilized to collect qualitative data, allowing respondents the time and scope to examine and share their sentiments. The researcher who directs the conversation to areas deemed to require closer in depth exploration decides the focus of the interview. Analyzing stories using the crisis theory and theories about immigration and refugee processes we distinguish two distinct denominators, 1. A journey with dramatic consequences, such as trauma, frustration, persecution, and, last but not least, ‘separation anxiety’. 2. Stress arising from the new culture and pressure for quick adaptation and change