Dispositionell mindfulness, ältande och idrottspsykologiska färdigheter

Problemet med dysfunktionella tankar hos elitidrottare har länge varit känt. Mindfulness har på senare tid både testats och diskuterats som en strategi för att komma tillrätta med detta problem (Gardner & Moore, 2012; Birrer, Röthlin & Morgan, 2012). Syftet med den befintliga studien var att med hjälp av en pathanalys pröva delar av Birrer et al.’s (2012) föreslagna modell genom att vid tre mätningar undersöka sambanden mellan dispositionell mindfulness, en påverkansmekanism (ältande) och två idrottspsykologiska färdigheter (self-efficacy och återhämtning). Som underlag för studien användes en enkät som sammanlagt 65 idrottare varav 33 kvinnor och 32 män besvarade. Medelåldern var 22,78 år (SD=4,66). Resultatet av pathanalysen visade att dispositionell mindfulness vid mättillfälle 1 var en signifikant prediktor för ältande vid mättillfälle 2 och att ältande i sin tur var en signifikant prediktor för återhämtning vid mättillfälle 3. En korrelationsanalys visade även att återhämtning hade ett signifikant samband med tävlingsprestation. Det kan utifrån den befintliga studiens resultat konstateras att den del av Birrer et al.’s (2012) modell som avser dispositionell mindfulness, påverkansmekanismen ältande och den idrottspsykologiska färdigheten återhämtning stämmer. Idrottares self-efficacy verkar dock inte påverkas av hur mycket de ältar. The problem with dysfunctional thoughts among athletes is well known. In recent years midfulness has been examined and discussed as a strategy to solve this problem (Gardner & Moore, 2012; Birrer, Morgan & Röthlin, 2012). The aim of this study was to examine parts of Birrer et al.‘s (2012) model by measure dispositional mindfulness, one mechanism of action (rumination) and two psychological skills (self-efficacy and recovery). As a foundation for the study a survey was used which were answered by 65 athletes, 33 women and 32 men. The average age was 22,78 years (SD=4,66). The result of the path analysis showed that dispositionell mindfulness was a significant predictor for rumination and rumination was a significant predictor for recovery. A correlation analysis also showed that recovery had a significant correlation with performance at competition. From the result of this study it can be concluded that the part of Birrer et al.’s (2012) model which refers to dispositional mindfulness, rumination and recovery is valid. Athlete’s self-efficacy doesn’t seem to be effected by their rumination.