Att skriva sig till läsning : Att utforma skrivarpar

En metod som har fått ett stort genombrott i Norden i grundskolans tidigare år är Arne Tragetons läs- och skrivinlärningsmetod, att skriva sig till läsning (ASL). Eleverna använder datorn som skrivverktyg och arbetar i par. Pedagogen har en betydelsefull uppgift med att utforma skrivarpar där elever utvecklas och lär av varandra för att metoden ska fylla sin funktion. För att få ett samspel där barnen bidrar till varandras lärande finns det olika egenskaper som pedagoger utgår ifrån när de parar ihop sina elever. Syftet med vårt arbete är att undersöka vilka komponenter som pedagoger utgår ifrån när de utformar skrivarpar samt processen vid byte av par. Frågeställningarna som förde oss till vårt resultat innefattar: Hur planerar pedagoger arbetet med att dela in elever i skrivarpar? Vilka kvaliteter hos eleverna utgår de ifrån? När byter de skrivarpar under terminen? Hur skapar de gruppkonstellationer vid ojämnt antal elever? Vi skickade ut en intervjuenkät och fick in 34 svar som granskades på ett systematiskt sätt och begrepp bildades till kategorier. I analysen ställde vi pedagogernas erfarenheter mot varandra och kopplade det till tidigare studier. I resultatet framkom det att lärarnas kunskaper och erfarenheter om skrivarpar var varierande. De utgår från personkemi, socialkompetens, kön, kunskapsnivå och arbetsuppgifter när de planerar sina skrivarpar. Det framgår från empirin att det är delade åsikter om vid vilken tidpunkt man bör byta par under terminen och hur de agerar vid ojämnt antal elever