Vilken av stretchingmetoderna statisk stretching, dynamisk stretching och proprioceptiv neuromuskulär facilitering är mest effektiv för att öka rörligheten i hamstrings?- en litteraturstudie

Sammanfattning Bakgrund: Stretching har använts i många år inom sport och rehabilitering med målet att minska risken för muskelskador, bland annat skador i kombination med kort hamstrings. Flera olika stretchingmetoder används för att uppnå ökad rörlighet. Tre av dessa är; 1) Statisk stretching, 2) Dynamisk stretching, 3) Proprioceptiv neuromuskulär facilitering (PNF). Syfte: Syftet med den här litteraturstudien var att jämföra och undersöka tre olika stretchingmetoder (statisk, dynamisk och PNF stretching) för att se vilken som är mest effektiv för att öka rörligheten i hamstringsmuskulaturen. Metod: Sökning av artiklar gjordes i databaserna Pubmed, Sport Discus, samt Science Direct. Sökorden som användes var static stretching, dynamic stretching, pnf, flexibility samt range of motion. Totalt inkluderades till slut 26 artiklar i den här litteraturöversikten som dels överensstämde med inklusionskriterierna och som dessutom var tillgängliga gratis och i fulltext. Resultat: De flesta studierna var gjorda på unga vuxna mellan 16 och 35 år. Alla studier utom två visade på en statistisk signifikant ökning av rörligheten i hamstrings. Ferber et al. som studerade olika PNF-tekniker, uppvisade bäst resultat med en ökad hamstring rörlighet på 15,66 ± 0,95°. Den PNF-teknik som gav detta resultat var PNF- Agonist Contract-Relax. Slutsats: Baserat på de resultat som gavs i studierna verkar statisk stretching och PNF fungera lika bra, men, studierna som gjorts på PNF är för få för att verkligen kunna fastställa att denna teknik är lika bra som statisk stretching. Mycket få studier har gjorts på dynamisk stretching (färre än PNF) vilket innebär att det är svårt att bedöma exakt vilken effekt dynamisk stretching har på hamstrings rörlighet