De estetiska ämnenas didaktik : att göra ämnesinnehåll med kroppar, affekter, känslor och plats

Didaktikbegreppet figurerar oftast i relation med kursplaner och på förhand bestämda lärandemål i formella utbildningskontexter såsom skola och universitet. I den här artikeln undersöks hur didaktikbegreppet kan bli produktivt i relation till konstnärliga verksamheter som communityteater där innehållet oftast är platsspecifikt samt förhandlas fram mellan deltagare och ledare. Utifrån detta utforskas hur ämnesinnehållet i estetiska ämnen, med fokus på teater inom frivillig verksamhet, skapas av kroppar, affekter, känslor och plats. En utgångspunkt är att dessa aktörer blir centrala medproducenter av ämnesinnehåll när kursplaner saknas. Med inspiration från posthumanistiska teorier förstås aktörerna som både rörliga och oförutsägbara vilket skapar specifika förutsättningar både för hur teaterämnet tar form och för de estetiska ämnena generellt. Detta utforskas genom en utvidgad relationell didaktik vilken möjliggör fler aktörer än de mänskliga på den didaktiska arenan. Genom begreppet didaktisk musikalitet undersöks hur teaterledaren kan förhålla sig till ett ämnesinnehåll som är både rörligt och oförutsägbart samt i hög grad samskapas affektivt, kroppsligt och rumsligt. Didactics as a concept is often connected with syllabuses and beforehand stated learning objectives in formal educational contexts such as schools. This article explores how didactics could become productive in relation with artistic and sitespecific settings such as community theatre where the content is negotiated between the leaders and the participants. The article explores how subject- content in aesthetic subjects, with focus on theatre in a community setting, is created through bodies, affects and space. A point of departure is that these actors become vital co-producers of the subject-matter in the absence of curriculum. Inspired by posthumanism, the actors are explored as agile and unpredictable thus creating specific conditions for the shaping of the theatre subject and the aesthetic subjects in general. This is examined through an extended relational didactic that enables human and non- uman participants in the didactic field. Through the concept of didactic musicality the article also explores the relationship between the theatre teacher and a subject-matter that is constantly changing through affects, bodies and space.