Att tala med färgblindheten : Retoriska strategier och semantiska manövrar i återvändande svenska kvinnors berättelser om ras- och vithetsrelaterade erfarenheter.

Kapitlet undersöker hur 46 svenska kvinnor, vilka under kortare eller längre tid har bott utomlands men återvänt till Sverige, försöker sätta ord på sina ras- och vithetsrelaterade migranterfarenheter trots avsaknaden av ett etablerat språk för dessa erfarenheter. Genom att analysera återvändande svenska kvinnors associationer och dissociationer mellan ras, språk och nation, blottläggs ett system av idéer och tankestrukturer som samtidigt reflekterar specifika uppfattningar om världen, såsom av olika nationers utseenden, implicita rashierarkier och västvärldens befolkningssammansättning. En analys av färgblindhetens språk visar vidare hur specifika kategorier kan få diametralt motsatta innebörder i skilda kontexter. Begrepp som invandrare och utlänning kan exempelvis ges olika betydelser och innehåll beroende på om de relateras till vita eller icke-vita. För denna grupp av svenska kvinnor filtreras vitheten genom markörer, som det blonda håret, liksom av svenskheten i sig, och uttrycks genom både direkta och indirekta val av sociala relationer. Den synliga vitheten som kvinnorna bär med sig förknippas med en oönskad känsla av skillnad, liksom med en uppsättning outtalade privilegier