Phenomenal consciousness without a self: Ego dissolution and its philosophical bearings

Do all conscious states structurally necessitate self-consciousness? For many, the answer is affirmative: self-consciousness is an inherent property of phenomenal consciousness. I refer to this family of theses under the denomination of Strong Subjectivity Claim (SSC). However, reports of DIED (Drug-Induced Ego Dissolution) and MIED (Meditation-InducedEgo Dissolution) seem to suggest otherwise: there are at least some extraordinary circumstances under which no sense of self contributes to the resulting phenomenology. Similarly, subjectivity is altered in depersonalisation, a condition whereby the subject feels detached from oneself. I argue that different varieties of self-consciousness are altered or missing in concomitance with ego dissolution and depersonalisation. Nonetheless, I speculate that depersonalisation per se does not involve a lack of basic self-consciousness — while some reports of ego dissolution indicate that even the most minimal formulation of phenomenal self-consciousness is not adequately present. I identify two modalities —boundlessness and centrelessness — whose implication seems to be crucial in experiences of total lack of self-consciousness. All things considered, I conclude that, while self-consciousness could be a frequent feature of our ordinary experience, SSC is not plausible. In the absence of phenomenal self-consciousness, what remains is the epistemic observation that experiences are self-bounded: no one can have access to each other’s experiences in a first-personal manner. This ontological fact, however, need not be accompanied by a corresponding “sense of self”. Finally, I propose an account explaining the conceivableness of selfless self-reports resting on the premise of the subject being conscious and on her dispositional ability for self-consciousness. Kräver alla medvetna tillstånd strukturellt självmedvetenhet? För många är svaret jakande: självmedvetenhet är en inneboende egenskap hos fenomenalt medvetande. Jag hänvisar till denna familj av avhandlingar under benämningen Strong Subjectivity Claim (SSC). Rapporter om DIED (Drug-Induced Ego Dissolution) och MIED (Meditation-Induced Ego Dissolution) verkar dock antyda något annat: det finns åtminstone några extraordinära omständigheter när en brist av känsla av jaget bidrar till den resulterande fenomenologin. På liknande sätt förändrar depersonalisation subjektiviteten, ett tillstånd där subjektet känner sig fristående från sig själv. Jag hävdar att olika varianter av självmedvetande förändras ellersaknas i samband med ego upplösning och depersonalisering. Icke desto mindre spekulerar jag att depersonalisation i sig inte innebär brist på grundläggande självmedvetenhet – medan vissa rapporter om egoupplösning indikerar att även den mest minimala formuleringen av fenomenal självmedvetenhet inte är tillräckligt närvarande. Jag identifierar två modaliteter -gränslöshet och centerlöshet - vars implikation verkar vara avgörande i upplevelser av total avsaknad av självmedvetenhet. Sammantaget drar jag slutsatsen att även om självmedvetenhet kan vara ett vanligt inslag i vår vanliga upplevelse, är SSC inte rimligt. I frånvaro av fenomenal självmedvetenhet, kvarstår den epistemiska observationen att upplevelser är självbundna: ingen kan ha tillgång till varandras upplevelser på ett förstapersonligt sätt. Detta ontologiska faktum behöver dock inte åtföljas av en motsvarande "känsla av jaget". Slutligen föreslår jag en redogörelse som förklarar tänkbarheten av osjälviska självrapporter som vilar på premissen att subjektet är medvetet och på hennes dispositionsförmåga till självmedvetenhet.