Etisk analys av omdiagnostisering

Behovet av omdiagnostisering av patienter med olika tillstånd väcker etiska frågeställningar. I denna korta etiska analys som genomförts på uppdrag av Nationellt programområde för psykisk hälsa lyfts ett antal etiska frågeställningar kopplade till omdiagnostisering. Analysen går inte i på detaljer kring vem som ska genomföra en sådan, inte heller var i hälso- och sjukvårdssystemet det bäst sker – eftersom detta beror på vilket specifikt diagnosområde det handlar om. Analysen landar i följande övergripande slutsatser: Generellt är diagnossättande förknippat med etiska principer om att göra gott(genom att ge underlag för att patienten får rätt insatser) och icke-skada(genom att förhindra uppkomst av risker och vårdskada). Vårdgivaren har ett etiskt ansvar för att patienten får rätt diagnos (ellerdiagnoser). I detta ansvar ingår att också överväga vilka konsekvenserdiagnostisering och omdiagnostisering får ur ett vidare perspektiv –exempelvis om det kan innebära risker för andra individer. Patientens önskemål om omdiagnostisering kan vara en utgångspunkt, meninte avgöra frågan om huruvida en omdiagnostisering bör ske – eller resultatetav en sådan omdiagnostisering. Det finns skäl att skilja mellan situationer där skälet för omdiagnostisering äratt patienten i nuläget har en diagnos som negativt påverkar tillgången tillbehovsbaserade insatser eller riskerar att leda till vårdskada – och de fall därskälet för omdiagnostisering snarare drivs av att diagnosen inte längre äraktuell och snarare har påverkan på patientens upplevelse eller innebär hinderi patientens övriga liv. I det första fallet finns det generellt skäl att prioritera omdiagnostisering högreän i det andra fallet – beroende på hur stora det potentiella konsekvensernaför patienten är. I det andra fallet beror det på hur livet i stort påverkas men vidmindre allvarlig påverkan finns det generellt skäl att prioritera diagnostiseringhögre än omdiagnostisering