Döden i vårt samhälle

Många av dagens existentialister menar att den moderna människan lever i ett värderings- och meningstomrum, eller som existentialisten Viktor Frankl kallar det - ett existentiellt vakuum. Det sägs emellertid att en människa dör så som hon har levat. Liv och död är två sidor av en och samma sak, nämligen den mänskliga existensen. Meningen med att leva och att dö hör därför ihop. Yalom skriver att döden utgör ett av de fyra grundvillkoren som den mänskliga existensen kretsar kring. Den är dock den svåraste realiteten att förlika sig med. Att vara döende är således en av de svåraste situationerna en människa kan befinna sig i. Det utgör en stor existentiell utmaning för henne. Undersökningsresultat visar att situationen leder antingen till en positiv utveckling på det existentiella planet och självkännedom, eller så resulterar denna i ett livslångt lidande för den drabbade människan. I vilken riktning vändningen ska ske beror till en stor del på huruvida den drabbade människan är i stånd att omvandla sin dödsångest till dödsinstinkt. Det finns nämligen en tydlig koppling mellan accepterande av döden och livskvalité. Den omvandlingen är emellertid bara möjlig om människan är beredd att släppa det som ”var” och fokusera på det som ”är”. Den amerikanska psykologen Rollo May har den uppfattningen att ju mer man har förverkligat sina möjligheter i livet desto lättare är det att dö. Anknyter vi det resonemanget till den rådande existentiella frustrationen är det rimligt att dra den slutsatsen att allt fler människor kommer att ha allt svårare att dö, eftersom allt fler människor har allt svårare att komma till rätta med livet. Och, trenden kommer med stor sannolikhet att fortsätta