Låneförbudets koncernundantag : -En skatterättslig analys av ett utvidgat koncernbegrepp

Sammanfattning I början på 1970-talet infördes ett låneförbud i den svenska aktiebolagslagen som innebär ett förbud för aktiebolag att lämna penninglån till den som äger aktier, är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Detta förbud träffar även närstående till dessa personer. Från detta förbud finns även en rad undantag föreskrivna då det under vissa förutsättningar ansetts affärsmässigt motiverat att tillåta lån till subjekt i den förbjudna kretsen. Ett av dessa undantag är det så kallade koncernundantaget som tillåter lån inom koncerner under den förutsättningen att moderbolaget har sin hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Motivet bakom låneförbudet är framförallt av skatterättslig karaktär och genom detta önskade man förhindra den skatteflykt som uppstår då fysiska personer lånar medel från bolaget för att finansiera sin privata konsumtion och på detta sätt skjuter upp eller helt undgår beskattning av detta kapital. Man kan därför starkt ifrågasätta hur låneförbudet kan motiveras i anslutning till lån inom en koncern där alltså inga medel förs ur bolagssektorn för att finansiera privat konsumtion. Syftet med föreliggande uppsats är därmed att utreda vilka skatterättsliga konsekvenser som uppstår i anslutning till koncernundantagets geografiska begränsning på grund av att koncerner vars moderbolag har hemvist utanför EES idag hamnar helt utanför koncernundantagets tillämpningsområde. Ett förbjudet lån ska enligt de nuvarande reglerna om beskattning av förbjudna lån tas upp som inkomst hos lånemottagaren såvida inte mottagaren är ett aktiebolag eller det anses föreligga synnerliga skäl mot beskattning. Det är endast obegränsat skattskyldiga subjekt i Sverige som träffas av de skatterättsliga sanktionerna och dessa missgynnas därför i jämförelse med de subjekt som är begränsat skattskyldiga här i landet. De skatterättsliga sanktionerna medför dessutom en restriktion i den fria rörligheten för kapital vilket är en av de grundläggande friheterna inom den europeiska unionen. En tillämpning av reglerna om beskattning av förbjudna lån strider dessutom i vissa situationer mot skatteavtalsrätten. Den diskrimineringsklausul som återfinns i de allra flesta av Sveriges skatteavtal föreskriver nämligen att svenska bolag med ägare hemmahörande i den andra avtalsslutande staten inte ska behandlas sämre än om det ifrågavarande bolaget istället hade inhemska ägare. Detta medför enligt min mening att flertalet av de transaktioner som anses förbjudna ändock inte kan beskattas. En utvidgning av koncernbegreppet till att omfatta alla koncerner oavsett moderbolagets hemvist skulle mot bakgrund av detta inte medföra några betydande skatterättsliga konsekvenser