Organisering för samverkan : En introduktion

Den här rapportens syfte är att mot bakgrund av tidigare forskning om och utvärderingar av samverkan inom offentliga organisationer, speciellt människobehandlande organisationer, introducera olika former av samverkan samt framförallt lyfta fram några viktiga faktorer vid planering och organisering av samverkan. Rapporten inleds med en bakgrundsbeskrivning av olika orsaker till ökad samverkan, exempelvis ökade krav på effektivisering och försök att hantera den ökade specialiseringen inom välfärdsstatens organisationer. Därefter behandlas olika former och modeller för samverkan. Samverkan kan omfatta allt från integrering av olika enheter inom olika organisationer till mindre samarbetsprojekt inom en enhet eller mellan olika professionella yrkesgrupper. I nästa del lyfts flera faktorer fram som är viktiga att tänka på innan man startar själva samarbetet, exempelvis ledningens ansvar, klargörande av syftesbeskrivningar, legitimitet och avsättande av tid. Flera tidigare studier visar att ledningen bör ha en aktiv roll under hela projekttiden. Ledningen är viktig för att skapa förutsättningar som tid och resurser men framförallt för att klargöra syften och hantera gränsdragningar och anspråk mellan de olika enheter eller huvudmän som ingår i samverkan. Ledningen har också en viktig uppgift i att tillse att målen är tillräckligt tydliga och relevanta samt att se till att samverkan är förankrad och har legitimitet hos samtliga personer som berörs av samverkan. I flera fall var exempelvis inte mellancheferna i respektive organisation involverade i projekten vilket hindrade handläggarna från att kunna samverka på ett effektivt sätt. Om ledningen inte finns tillgänglig för att lösa dessa frågor finns risk att underliggande nivåer tvingas hantera frågor de inte har mandat för. I kapitlet därefter lyfts faktorer fram som är viktiga vid själva genomförandet, exempelvis formella och informella organisationselement, institutionella logiker och professioners olika kunskaps- och tolkningsramar. I all samverkan skall ofta flera olika delar av de samverkande enheterna eller organisationerna skapa en ny organisation. För detta krävs ofta både nya rutiner och delegationsordningar där makt, ansvar, befogenheter och hantering av sekretessfrågor är klargjorda. Men det är inte bara formella faktorer som behöver hanteras. Flera studier visar att både kulturella och institutionella element som normer, värderingar, kunskaps- och förklaringsmodeller samt organisations- och beslutslogiker i hög grad påverkar samverkan. Dessa element är ofta svårare att hantera eftersom de ligger inbäddade i organisationerna och ofta är en del av olika professioners identitet och yrkesstolthet. Rapporten avslutas med några reflektioner om effekter, risker och möjligheter med olika typer av samverkansprojekt. Det finns ganska få utvärderingar som visar effekter av olika samverkansprojekt och de som finns visar ibland motstridiga resultat exempelvis att sjukskrivningar både minskat och ökat som en följd av samverkansprojekten. En del utvärderingar visar också att man lyckats motverka fragmenteringen, ökat helhetssynen och individanpassningen i förhållande till brukarna genom samverkansprojekten. Dessa projekt hade dock ofta externa anställda personer som arbetade direkt mot brukarna. Ett annat resultat som framkommer i olika utvärderingar är att professioner utvecklat en större förståelse för varandras verksamhet men också att man haft problem med att kommunala verksamheter underordnats hälso- och sjukvårdens verksamhet. Slutligen nämns i flera studier att samverkansprojekt kan leda till att strukturella problem individualiseras och/eller att omgivningsfaktorernas betydelse för projekten negligeras. Det kanske viktigaste när det gäller samverkan verkar dock vara att ta hänsyn till lokala förutsättningar, utgå från verkliga problem och tillse att man arbetar utifrån en kollegial jämlikhet med respekt för varandras professioner och uppgifter