Avvikelserapportering : - en möjlighet till kvalitetsutveckling och lärande inom äldreomsorgen

Ledningen för äldreomsorgen i en småländsk kommun menade att antalet avvikelserapporter i förvaltningen var för få och medförde att tillfällen till lärande gick förlorade. Att lära av avvikelser/misstag är ett etablerat förhållningssätt i systematiskt kvalitetsarbete i många branscher. Alla kommuner och regioner/landsting ska ha ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Avvikelserapportering är en del av detta system. Studiens syfte var att undersöka möjligheter och hinder för att avvikelserapporteringen skulle bli ett tillfälle till utveckling och lärande. Studien är kvalitativ med en socialkonstruktivistisk syn på kunskap. Datainsamlingen skedde med hjälp av semistrukturerade intervjuer och fokusgrupper och omfattade 13 personer bland enhetschefer, sjuksköterskor och undersköterskor. Resultatet visade underrapportering av avvikelser. Att rapporterar uppfattades i förvaltningen som att "sätta dit" en kollega. Personalen avstod ibland från att rapportera. Att värna de goda relationerna på arbetsplatsen var väsentligare. Samtidigt fanns kunskapen om att avvikelser skulle rapporteras enligt lag och erfarenheter av att avvikelserapportering kunde leda till utveckling av verksamheten. Förvaltningskulturen uppvisade ambivalens. Enhetschefer och sjuksköterskor hade flera förslag på åtgärder för att öka avvikelserapporteringen och få till stånd lärande. Någon undersköterska reflekterade över återkopplingens betydelse för lärande och kontinuiteten i ledarskapet. Resultatet relaterades till Illeris´ lärandeteori. Mina slutsatser av studien är att förvaltningen kan öka lärandet genom att göra handlingsplanen för systematiskt kvalitetsarbete känd bland personalen och förvissa sig om att det finns kunskap om avvikelserapporteringen och dess funktion. Förvaltningskulturen behöver genomsyras av ett systemtänkande och inte ett syndabockstänkande. Attityden behöver förändras. Enhetschefers och sjuksköterskors förslag att kommunicera och föra dialog om avvikelser, att återkoppla statistik och förändringar till följd av dem samt att skapa gemensamma rutiner kring dem förefaller vara goda förslag för att öka lärandet. I denna process finns "känslor som hänger kvar" och måste bemötas med tolerans och empati av ledarskapet. Ett politiskt "tryck" eller "efterfrågan" på systematiskt kvalitetsarbete skulle underlätta och stärka utvecklingsprocesser