Mödrars röster om samordnare i ungdomsvården

The aim of this study is to analyze how mothers with children placed in Swedish juvenile homes interpret, define and perceive, on the one hand, the project “Motverka Våld och Gäng” meaning “Counteract Violence and Gangs”, and on the other hand the role of the Coordinators employed in this project. The mothers who were interviewed spoke about some Coordinators that they appreciated. They then paint different pictures of appreciated Coordinators. These includes Coordinators who possess the power to, for example, “check out the Social Service” and Coordinators without power who never-the-less are appreciated. The Coordinators who are described in a positive way are also seen as actors that are dedicated. They often call the mothers, they fight for their children and succeed in making absent fathers more committed. The mothers whose stories contain criticism towards the Coordinators often criticize the other involved actors. The criticism itself isn’t only focused on the Coordinator but rather on the context in which the Coordinator is a part. When the Coordinator is criticized explicitly, the description partly projects the picture of the Coordinator as absent from the care-giving chain.Syftet med denna studie är att utifrån mitt empiriska material kartlägga och beskriva hur föräldrar till barn intagna på särskilda ungdomshemmen tolkar, definierar och upplever ett behandlingsprojekt, som involverade olika myndigheter, benämnt Motverka Våld och Gäng. Dessutom uppmärksammas hur de anställda samordnarna uppfattades och kategoriserades av föräldrarna. ”Föräldrar” blir i undersökningen i stort liktydigt med mödrar, eftersom alla föräldrar som intervjuats i denna studie är kvinnor dvs. mammor. Under ett möte som ägnades ett analysavsnitt, är emellertid en styvpappa närvarande.De mammor som berättar om samordnarna målar upp olika bilder av uppskattade samordnare. Det kan handla om samordnare som har makt att exempelvis ”kolla upp socialen” men även om samordnare utan makt som ändå uppskattas. Samordnare som beskrivs på ett positivt sätt ses även som aktörer som är engagerade och tog en aktiv roll. Denne ringer ofta till mammorna, kämpar för deras barn och är framgångsrik i att engagera frånvarande pappor. Den positiva samordnaren ses som en ”trygghet” som trots sina begränsningar får ett erkännande i sin roll. De anses framtidsinriktade till skillnad från socialtjänsten, de ”bryr sig” och detta visar de genom sin omsorg för detaljer och i själva interaktionen. De mammor vars berättelser om samordnaren innehar en kritisk ton är ofta även kritiska till de andra inblandade aktörerna. Kritiken i sig fokuserar inte bara på samordnaren utan även på en viss kontext där samordnaren ingår. I de fall samordnaren kritiseras explicit ger beskrivningen dels bilden av samordnaren som frånvarande från vårdkedjan, dels bilden av allianser som skapats som motpol till samordnaren. I några fall ligger mammornas ouppfyllda förväntningar till grund för kritiska berättelser om samordnarna. Det kan handla om bristande service från samordnarens sida eller som i en mammas fall upplevelsen att samordnaren ”bara pratar”, ”sitter med”, ”men sen blir det inte mer”. Det kan också handla om att känna sig utestängd som förälder. Ett möte kan betraktas som ett forum där problem diskuteras, beslut fattas och frågor behandlas. Detta sätt att beskåda ett möte har jag delvis kringgått. Genom analys av fältanteckningar har jag istället fokuserat på de sociala fenomen som aktualiserats under mötet. Kön, etnicitet och maktförhållande mellan de inblandade aktörerna framställs som särskild viktiga av de olika mötesaktörerna.