Samverkansformer för en inkluderande skola : Eleven – ett vad eller ett vem?

Syftet med denna studie är att undersöka vilka olika uppfattningar rektorer har om samverkansformer i skolan för att skapa förutsättningar för en inkluderande skola. Syftet är även att få svar på vilka åtgärder och lösningar som rektorer anser är av betydelse för att kunna inkludera elever som uppvisar beteendeproblem i skolan. Vi väljer att inrikta oss på samverkansformer för inkludering av elever som övergår från särskild undervisningsgrupp, men även de elever som redan går i ordinarie skola. Fyra intervjuer har genomförts utifrån en kvalitativ metod. Den kvalitativa metoden passar väl eftersom studien baseras på människors egna uppfattningar. Vi väljer att i studien presentera von Wrights (2000) pedagogiska rekonstruktion om människors intersubjektivitet, där hon tolkar G.H Meads interaktionistiska teori. Därtill kan vi koppla några av våra nyckelord i studien nämligen samverkan och inkludering. Samverkan och inkludering är båda beroende av kommunikation och relation mellan individer vilket stämmer överens med vår pedagogiska grundsyn där vi anser att människan lär sig just utifrån kommunikation och samverkan med andra. Resultatet visar att de uppfattningar som respondenterna har om samverkansformer, åtgärder och lösningar tyder på att förutsättningar för en inkluderande skola ligger i att ha ett relationellt perspektiv. Å ena sidan säger de att detta relationella perspektiv, med kommunikation och samtal, är den mest betydelsefulla faktorn, där handledning ingår som en viktig bit för att hitta nya vägar och våga prova nytt. Å andra sidan ser vi i deras svar att det fortfarande finns mycket att utveckla när det gäller att flytta problemet från eleven och istället se problemet utifrån den miljö/situation eleven befinner sig i. Detta ser vi som en del av en lång social process där det handlar om att ta någon annans perspektiv och attityd, samt att vidga sitt eget perspektivtagande